15:06 - 2006-06-18
Varning! Sorgblogg.

Pappa ringde igår, till mobilen, när jag och sambon var på väg till ICA Maxi för att handla. Han frågade om jag var på jobbet fortfarande (vilket jag ju inte var). 'Det har hänt nåt tråkigt' sa pappa. Jag tänkte direkt att, nu har farmor dött. Och mycket riktigt, det var det han ringde för. Farmor dog under förmiddagen igår, efter att ha varit rätt dålig ett tag.

1999 fick hon en stroke. Det gjorde att hon också bröt lårbenshalsen. Efter en tids sjukhusvistelse fick hon komma hem igen och klarade av rätt bra att gå med rollator, trots att ena sidan av kroppen var lätt förlamad. Hon behövde dock hjälp med att klara av toalettbesök och dusch och sånt. Men envis och 'jag-ska-klara-av-allt-själv'-mentalitet (som hon har haft hela livet igenom) gjorde att hon gick på toaletten själv. Vilket resulterade i att hon med sitt försvagade ben trillade och bröt låret igen... Efter den här sjukhusvistelsen kom hon i på långvården. På grund av sängläget fick hon en stroke till. Detta gav henne en värre förlamning och hon fick dessutom afasi.
  Det var afasin som gjorde det här svårt för mig (och de allra flesta i familjen). Farmor har alltid varit talför och tyckt om att prata. Nu helt plötsligt kunde hon inte längre göra sig förstådd. Det var nåt av det absolut jobbigaste under hennes sista år. Det var så pass att jag inte orkade träffa henne för att jag inte ville se henne sådan. I och med att jag bodde i Kalmar under den här perioden blev det svårare att göra nåt åt det (och numera bor jag ju i Värmland). Jag försökte (och försöker) se till att träffa farfar vid besök i hembyn, men nu börjar han bli senil (men herre jösses egentligen. Farfar har börjat bli senil de senaste två-tre åren, och han ska fylla 99 i höst!!!!!!!!) så det är jobbigt att träffa honom också.
  Så när pappa ringde igår och jag visste vad det gällde så kände jag ingenting. Knappt ens lättnad över att hon slipper sin ofullkomliga kropp. Pappa lät samlad och lättad. Han sa att han hade tyckt synd om henne de senaste fyra åren, så det var ju egentligen bara bra. Men även om han hade gått och väntat på det så kändes det ändå hemskt när det skedde. Hon hade varit jättedålig för ett par veckor sen, och sen blev hon bra igen. Men nu den sista veckan hade hon blivit sämre igen. Hon fick inte behålla nån näring och de sista två-tre dagarna fick hon heller inte behålla nån vätska. Och igår somnade hon in. Äntligen. Hon har det nog bra där hon är nu sa jag först till pappa. Men så ändrade jag mig och sa att näe, förresten, jag är helt övertygad om att hon har det bra nu.

Det jobbiga nu är just hur jag känner det. För fyra eller fem år sedan dog pappas bror. Hjärtat la av efter ett helt liv med diabetes som inte sköttes ordentligt (min farbror var snål så in i bombens). Han och min faster gifte sig väldigt sent i livet, så de fick inga egna barn. OCh han hade aldrig varit en människa som gillat barn. Jag var nästan rädd för honom. Så när han dog blev jag bara ledsen för pappas skull, för att miste sin bror.
  När min mormors ena syster dog i januari så blev jag inte heller ledsen. Men nu har jag en helt annan syn på livet och livet efter detta. Så jag vet ju att hon fick det bra när hon somnade in (vilket hon gjorde. Hon låg i sovrummet i sängen och lyssnade på klassisk musik). Där kom reaktionen först efter ett par timmar, men mest för att jag kommer att sakna henne. Hon hade varit sjuk de sista tre åren (tumörer på njurarna och hjärtfel). Det som är så underligt (eller egentligen inte) var i vintras. Jag brukar alltid runt jul eller nyår köpa mig en almanacka och skriva in allas födelsedagar. Och när det gällde min mormors syster så funderade jag på om jag skulle skriva in hennes. Men jag gjorde inte det, för jag kände att jag väntar för att se om hon kommer fylla år i år. Det gjorde hon inte. Hon dog bara nån vecka efteråt (nä, jag är inte vidskeplig, snarare intuitiv).
  När det gällde farmor så skrev jag in hennes födelsedag, för jag visste att hon skulle hänga med ett tag till. Och det gjorde hon. Hon fyllde 97 i april. (Jo, jag har lite att brås på som ni märker.) Och det är mycket därför jag inte (märker att jag) känner nåt. Det var lixom dags för henne att ta steget över nu. Men nu när jag skriver detta så märker jag att jag mycket väl skulle kunna sätta igång att storgråta, för det är faktiskt sorgligt trots allt. Min lilla farmor. Och stackars farfar. Han har inte haft det lätt när farmor inte kunnat bo med honom.

Så jag ska på begravning om två eller tre veckor. Farfar var väldigt angelägen om att jag skulle komma. Och det är klart jag gör det, även om begravningar oftast inte är världens skojigaste tillställningar. Fast mormors systers begravning var en ljus tillställning, för hon vill inte att man ska sörja och ha sig. Och hon satt uppe vid orgelsn och tittade på. Både jag om syssling J (han i L-köping) kände att hon var där. Fast jag vet inte om farmor kommer att vara med. Jag tror hon behöver vila upp sig innan hon orkar hit för besök här igen.

Ha't så skoj i framtiden lilla Farmor!