20:59 - 2006-12-31
Nyår igen

Håller på att skriva ett jättelångt inlägg, började igår. Men just nu orkar jag inte skriva mer på det, så det kommer en annan dag.

Nyåret 2004 hjälpte jag till nere på teatern och med nyårsrevyn. Hjälpte till bakom scenen som scentekniker och allt-i-allo inne i logen. Hur kul som helst!!! Jag vet också att jag gjorde ett jättebra jobb, även om det bara var de gamla 'rävarna' som hade vett att säga det till mig ;o)
  Jag skulle ha hjälpt till i år också var det meningen. Men förra helgen insåg jag att jag nog gör bäst i att säga ifrån helt och hållet. Om jag inte kan lita på mig själv och veta hur jag kommer att må från dag till dag, hur ska då andra kunna lita på mig? Så i tisdags sa jag till att jag inte kommer att kunna hjälpa till. Det kändes jättebra att ha bestämt sig för det och det kändes skönt att säga det också.
  Det var bara det, att först idag fattade jag egentligen vad jag sagt ifrån. Sambon bad mig komma ner till teatern med lite saker han glömt hemma (han hjälper till nu i helgen, sen kommer han inte göra nåt mer heller). Jag som hade planerat att sitta en stund till vid datorn och sen ta mig en lång dusch och vidare ta det väldigt lugnt under dagen, blev bara lagomt irriterad. Han behövde sakerna innan kl 15 och han ringde 14.25... Det var alltså bara att klä på sig och trava ner, en liten promenad på ca 12 minuter. Försökte intala mig att det nog var bra att få sig en liten promenad i alla fall.

Kommer till foajén där han var. Känner mig lite lätt irriterad, mår illa och har varmt. Småpratar lite med folket runtikring och går sedan ner till logen. Trodde sambon skulle dit också, men han försvann. Pratade lite med lite annat folk och fortsatte undra vart sambon var. Hittar honom inte. Bestämmer mig för att gå hem ändå. Innan jag går ut på baksidan står jag en kort stund stilla i hallen och kollar på klockan på väggen ovanför sceningången. DÅ slår det mig hur mycket jag egentligen hade velat hjälpa till i år också. Jag saknade känslan att få vara med i kaoset innan föreställningen, saknade känslan av samhörighet och att få hjälpa till. Känslan som kom över mig var att det liksom nu gick upp för mig att jag sagt ifrån något som jag egentligen ville göra, för att jag inte är säker på att jag skulle klara av det hur skoj det än må vara. Tog mig samman innan jag började gråta på plats och ställe och vände för att gå hem. Vägen hem var jobbig och jag var väldigt nära till tårarna flera gånger.
  När jag väl kom hem gick det inte längre. Gråten och ångesten kom som ett brev på posten (eller ett spam i inkorgen snarare numera...) och jag mådde skit. Igen. Tog mig ett piller, sitter kvar krampaktigt vid datorn för jag vill inte acceptera att ångesten var här igen. Men till slut tog jag mig till soffan i alla fall. Och liggandes där med en varm fleecepläd och min lilla Kavring (änn flo'häst ;o) och katterna en bit ifrån mig kändes det bättre. Mitt i alltihop ringde telefonen. Det var Syster A som ringde. Hon hörde direkt att det inte var bra, men hon var glad att jag svarade. Och det gjorde jag ju för att det var Hon. Själv orkar jag inte ringa nånstans när jag mår så där, men jag vill ju egentligen gärna prata. Och det fick jag ju nu.

En stund efter samtalet somnade jag till lite. Svante hade gosat in sig vid min mage, så jag hade verkligen nära sällskap. Men så började de bränna av en massa fyrverkerier utanför huset. Svante undrade vad det var och gick, och jag vaknade förstås. Kände att jag var hungrig och bestämde mig för att fixa lite käk i alla fall. Så nu har jag ätit och kollat lite på film. Mår bättre än tidigare men är fruktansvärt trött. Har fortfarande inte duschat heller...
  Det är ju tydligen nyårsafton idag också. Yeah yeah, whatever. Jag sa till sambon redan vid tolvtiden idag att jag inte hade nån lust att fira nåt ikväll. Utan bara sitta hemma i lugn och ro och strunta i allt. Jag har firat nyår själv ett flertal gånger av egen fri vilja, och jag tycker verkligen det är jätteskönt! Det tyckte han att jag väl kunde göra, men han undrade samtidigt om jag i alla fall ville komma ner till teatern och äta maten de bjuder oss på ikväll. Då sa jag att jag nog skulle göra det. Nu vet jag verkligen inte om jag har nån lust. Föreställningen som är igång nu slutar ca 21.30 och maten skulle dukas fram vid 23-snåret. Han skulle höra av sig igen, men jag sa när vi pratades vid efter första föreställningen att han nog får göra en doggy bag till mig. Han hade matlåda med sig ner han kan fylla på åt mig =) För jag blir nog hemma. Jag är glad om jag åtminstone orkar duscha innan natten är här.