|
———
——— ——— 
——— ——— ——— Humör ;o) 
|
 13:33 - 2007-01-16
Den 14:e december sjukskrev jag mig som sagt via FK's hemsida. Gick hur lätt som helst. Men nu började den riktigt jobbiga veckan ur läkarsynvinkel. Eftersom mitt första/förra möte med min nyblivna familjeläkare gick rent åt skogen hade jag ingen som helst lust att träffa henne igen. Och så behövde jag veta vad hon egentligen skrivit i min journal. Och även vad läkaren jag träffade på akuttid den 2/10 hade skrivit om mig. Så efter att jag anmält mig hos FK ringde jag först till VC för att fråga hur man gör för att byta läkare. Hon i telefonen undrade ju varför jag ville byta (vilket jag inser nu först att hon inte har ett skit med att göra... *muttrar*) och jag förklarar varför; att jag inte litar på henne pga hur hon betedde sig sist. Hon jag pratade med blev toksur. Och så sa hon att vill jag byta måste jag fylla i ett papper och lämna in i receptionen på VC. 'Men just nu är det bara hon du har och vår andra polska läkare som har plats i sina listor'. Jaha, det var ju skoj då, tyckte jag. När jag lagt på bestämde jag mig för att traska bort till VC för att jaga rätt på min journal i alla fall. När jag kom dit var klockan nästan 16 och det var tvärdött på våningen min läkare finns på. Möter en sköterska och frågar hur jag ska göra. Grinig typ... Hon sa att jag får komma tillbaka på måndag då det finns folk på plats. På måndag undrade jag, kan jag inte komma imorrn (fredagen alltså). Jo, det kan du väl, men då måste du komma mellan 10 och 12, fick jag som ett snäsigt svar. Funderade på om det var henne jag hade pratat med i telefon. På fredagen gick jag tillbaka, träffade en trevlig sköterska som skrev ett papper till läkarsekreterarna om vilka datum jag ville ha journalutskrift från och lämnade den direkt till dem. Sen skulle de ringa upp mig när det var fixat. De ringde inte på fredagen (jag var väl lite för optimistisk kanske) så hela helgen gick jag omkring och var nervös (detta var också orsak till ångesten den helgen). På måndag morgon bestämde jag mig för att gå till VC för att jaga fram journalen. Kände lite panik eftersom jag behövde träffa en läkare jag kände jag kunde lita på innan den 21.a då sjukintyget måste vara daterat. Kommer till VC och får hjälp att hitta en sekreterare. Jag visste ju inte hur lång tid det tar att få ut sin journal egentligen, men jag hade lite panik. Hon skulle i alla fall hjälpa mig, men jag fick lov att vänta för hon skulle slutföra en annan sak först. Helt ok, kände jag, då skulle jag i alla fall få tag på den. Sätter mig väntrummet och mår dåligt. Då kommer min linedance-lärare K förbi (hon jobbar där). Hon sätter sig bredvid och undrar hur det är med mig. Det gör att jag gråter en skvätt, vräker ur mig om hur jag mår, alla mina farhågor och tankar angående min läkare och att jag har panik för att jag behöver ha en bra läkare som lyssnar och kan fixa sjukintyg. Hon lyssnar, vi pratar lite mer och så frågar hon vem jag helst vill träffa. Så säger hon vänta lite och går iväg. In till sekreterarna en sväng, och kommer ut med en liten lapp där de läkare som är lediga fram till torsdag står skrivna. Hon nästan smög till mig lappen =) Sen var hon tvungen att gå dit hon skulle, så hon önskade mig lycka till och gick. En stund senare kom sekreteraren ut och lämnade mig mina papper. När jag skulle tacka henne började jag gråta igen, för jag var så glad att hon hjäpt mig. Hon kramade om mig och sa att det kommer att bli bra, jag har varit där själv. Så hon förstod varför jag reagerade som jag gjorde. Väl hemma igen ska jag nu försöka få tag på en av läkarna på lappen jag fått av K. Ringer i min enfald till det nummer man ringer till för att boka tid och som jag ringt på torsdagen. Kommer fram, frågar efter läkaren och att boka tid hos honom. Och får ett nej, det går ju inte om du inte är listad hos honom. Du får ringa till honom direkt. Så långt lät hon snäll. Men så frågade hon om det var jag som ringt i torsdags om läkarlistningen. Jo, det var det ju. Och så var det som en omvänd hand. Hon blev skitsur och jätteotrevlig mot mig. Men nu visste jag i alla fall att jag fick lov att ringa direkt till läkaren. Lägger på luren, irriterad, och ringer hans direktnummer. "Vecka 51, endast telefontid måndag och fredag 8-9"... Ja! Jippi! Precis vad jag ville höra. Men så ringer telefonen. Då är det K som har, från det att hon sagt hej då till mig, letat och snokat runt lite och hittat att den läkare jag allra helst ville träffa har jouren på närakuten måndag och onsdag kväll. Så hon tyckte att jag kunde vara lite fräck och boka en tid så, bara för att vara säker på en bra läkare. Innan hon berättade det frågade hon hur det var med mig, och jag svarade 'irriterad'. Och sa vem jag hade pratat med i telefonen en stund innan. När jag sa att det var Syster E som suttit i telefonen suckade hon djupt och sa bara 'Ja...'. Hon förstod alltså varför jag var lite lätt irriterad (bra betyg på den sköterskan *not*). Tid på närakuten kan börja bokas först efter kl 16, så det var bara att vänta ett par timmar. När jag väl ska ringa upp för att boka tid är jag toknervös och är skakig som bara den. Kommer fram och ska förklara för sköterskan i andra änden varför jag vill ha en akuttid när mina problem är såna som egentligen är 'dagtidsproblematik' inom sjukvården. Jag är rätt bra på att ljuga folk upp i ansiktet om nöden kräver, vilket det nu var nödvändigt för att övertyga henne om att jag absolut behövde en tid. Nu. Bums. Typ ;o) Mår alltså skit där i min ände av telefonen, och så kläcker bitchen i andra änden ur sig: "Du låter ju inte speciellt dålig." Som om HON vet hur jag mår och kan avgöra det på min röst (som dessutom var så ynklig att jag knappt hörde mig själv) via telefon. *GAAHH* Vad jag blev arg!!! Får man säga sånt till en patient i telefon??? Nåja, jag fick min tid i alla fall. Måndag kväll. Kvart i nio möter jag svägerskan för att få sällskap till VC (det är bara fem minuters promenad dit för oss), för jag skulle inte för allt i världen klarat av att gå dit själv. Som vanligt får man dessutom vänta minst en kvart efter bokad tid, vilket inte gjorde min sinnesstämning bättre. Till slut är det min tur. Sköterskan visar in mig i undersökningsrummet, säger att doktor S kommer strax, går ut och stänger dörren. Fy bubblan för att vänta ensam inne där och inte veta hur min 'dagtidsproblematik' skulle tas emot. Till slut kommer han in, och det första jag gör är att förklara varför jag sitter där. Förklarar att jag behövde prata med en läkare jag kände att jag kunde lita på, då jag inte litar på min familjeläkare. Visar honom min journal som jag tagit med mig, och han sätter sig och läser. Samtalet som sedan utspelar sig är inget jag tänker skriva om, men i huvudsak så var han förvånad över att hon min läkare inte varit lyhörd nog, då hon brukar vara väldigt lätt att ha att göra med och är väldigt snäll och trevlig. Han trodde, som vi också spånat på själva, att hon hade haft en dålig dag som jag tyvärr blev drabbad av. Han kunde tyvärr inte hjälpa mig så himla mycket själv och tyckte också att jag skulle ge henne en chans till ändå. Och så skulle han boka in en tid åt mig. Inne vid 'tidbokningsdatorn' pratade vi lite mer om mig, och mina problem. Han skulle skriva ordentligt i min journal för kvällen, att det hade uppstått kommunikationsproblem mellan henne och mig förra gången och att hon då hade inriktat sig på fel problematik (dvs inte ett dugg om mitt psyke utan bara mina tarmar som ändå var friska). Han skulle också skriva att jag behövde ett sjukintyg då en sjukskrivning skulle vara bäst för mig (så pass var han i alla fall 'på min sida' den kvällen =) Detta skrev han för att hon verkligen skulle se mig från rätt sida vid träffen. Tyvärr var den tidigaste tiden hon hade ledig den 22/12, och sjukintyget var tvunget vara daterat den 21/12, men det skulle inte vara några problem ändå, om FK undrar, för kallelsen var daterad den 18/12. Nu gick det ett par dagar när jag mådde nästan normalt bra. Nu hade jag i alla fall fått prata med nån som verkligen lyssnade på mig, och jag skulle förhoppningsvis få ett sjukintyg på fredagen. Fredag morgon var dock jobbig. Supernervös och fick knappt i mig nån frukost. Sambon skulle i alla fall följa med och utan honom hade jag förgåtts den morgonen. För att göra en lång historia lite kortare: Jag höll på att krama sönder sambons hand inne hos läkaren. Hon började läsa igenom vad doktor S hade skrivit på måndagen (jag läste över axeln på henne, det stod många 'bra' saker där =) och så rullade hon upp texten lite på skärmen. Och så ser vi hur hon lixom ryggar bakåt när hon helt plötsligt ser sitt eget namn där, i min journal. Och så vänder sig om och frågar: "Har vi träffats tidigare?" Detta tog både sambon och jag som att hon verkligen hade haft en dålig dag, den där gången i oktober. Nåja. Hon frågade mig lite och jag berättade hur jag mått och haft det under hösten och sommaren. Vi pratade lite mediciner, om kuratorträff och sjukskrivningslängd. Hon lyssnade verkligen!!! Det slutade i alla fall med att jag blev sjukskriven till åtminstone sista februari, att jag själv ska ta kontakt med kurator för att diskutera igenom mig och eventuell medicin och att ett sjukintyg skulle skrivas och skickas till mig med posten. Äntligen var det klart!!! Och FK har nu fått alla papper och jag väntar på besked från dem. Har ingen aning om hur lång tid det kommer ta innan det dyker upp något hos mig igen. Ni får gärna hålla tummarna för mig. Kurator har jag inte fått tag på än. Vet inte riktigt hur jag ska göra där. Inte lätt att veta om hon har lyssnat av sin röstbrevlåda och om jag finns med i nån patientkö eller så. Måste ringa igen *suck* Nu nåt helt annat, på sätt och vis. I lördags skulle min mor bowla i K-stad =) Laget hon spelar i (BWK Ankaret) har gått upp i Allsvenskan! Och eftersom hon då skulle spela så nära mig, så undrade hon ju förstås om jag ville komma och titta. Självklart ville jag det, men det är ju det där med att våga göra saker, och att jag inte vet hur jag mår förrän jag vaknar. Låna bil skulle vi få lov att göra igen, och frågan var om sambon skulle få komma ifrån revyjobbet på lördagen. Sambon fick komma ifrån (iaf första föreställningen) och bil fick vi låna. Då hängde det bara på mig alltså. Och det började ju bra *not*. Kunde inte sova natten till lördagen bara för att jag var så nervös. (Att behöva passa en av någon annan bestämd tid - det är riktigt jobbigt. Bestämmer jag själv är det lättare.) Någon gång på morgonen tog jag en sobril för att få nästa tablett att hjälpa snabbare om det behövdes en. Och det gjorde det... Jag var sååå nära att sjunka ner i det svarta hålet igen. *suck* Vi bestämde då att vi skulle köpa kattmaten från Granngården först, för att ta en sak i taget. Sen skulle vi hämta bilen om det kändes ok. Bilen hämtades men jag hängde på en liten tunn tråd. Jag var ju så förbaskat trött också! Sambon bestämde sig för att göra allt för att distrahera mig på väg in till K-stad, men jag hann börja prata om en massa själv =) Så vi babblade järnet hela vägen in till stan och väl framme mådde jag helt ok. Så. Först Panduro = livsfarligt ;o) Sen OnOff - nytt strykjärn (trodde aldrig i mitt liv att jag skulle köpa ett strykjärn för 600 bagis!!!! *gaah*). Sen åkte vi till bowlinghallen. De hade börjat spela redan när vi kom dit, men jag KOM iaf dit. Mamma blev jätteglad =) Vi gick iväg för att äta lite efter första serien och kom tillbaka mitt i tredje. Då hade mamma tyvärr fått gå ur för att det inte gick så bra för henne och reserven spelade istället. Det gick annars rätt bra för laget i stort. Efter tredje serien ledde Solklot med 9-6 och fjärde serien var väldigt jämn. Så pass jämn att det kunde ha blivit oavgjort, och alla var ju självklart toknervösa. Men! De vann!!!!!! De vann med 11-9, minsta möjliga marginal =) Så det var väldigt kul att få vara med och kika på dem, premiärmatchen i allsvenskan och vinstmatch dessutom. Näe. Slut med babbel för idag (men jag ska säga till mitt försvar att jag började skriva detta redan den 3:e januari... Så det har tagit en stund innen jag fått tummen ur att posta ;o) //Tess!!!
|
