|
———
——— ——— 
——— ——— ——— Humör ;o) 
|
 23:38 - 2007-02-28
Jag håller ju på och försöker komma fram till varför jag hamnat i den här situationen. Det är som ett stort pussel med X antal bitar. Det är inte lätt måste jag säga. Det är mycket som ska funderas på bakåt i tiden, längre än bara i våras när det började ordentligt (vilket jag kom fram till i höstas att det var i april-06 som jag liksom klev över tröskeln mot väggen). Jag har kommit fram till några saker i alla fall. Det jag skrev om 'Service-Therese' i början av februari har jag fått hjälp med att ändra på. Pratade med en bekant som också varit med om detta. Hon sa nåt som jag inte ens hade en tanke på. Hon menade att jag istället för att kapa bort servicemänniskan Therese helt och hållet, så måste jag integrera henne i mitt riktiga jag. Det är ju fortfarande en del av mig. Så det jag ska göra är att ta över rodret från servicedelen av mig, och bara låta den delen komma fram vid behov. Dvs inte just nu när jag försöker hitta mitt riktiga jag. Och efter att hon sa så så har jag inte bråkat med servicemänniskan något mer. Inte sen dess i alla fall. Annars har jag funderat på varför i allmänhet. Hade innan ikväll kommit så långt att jag kommit fram till detta: • Pappa är utbränd, blev det för många år sen. Varför? Han har svårt att be om hjälp och försöker klara allt som ska göras, själv. Har inte varit sjukskriven för det, eftersom han är egen företagare och bonde. Ingen bra kombination alls alltså. • Mamma är sån som gärna vill ha hjälp för att göra saker, men ändå kör med inställningen att 'det är lika bra att göra det själv så det blir (bra) gjort.' Trots att hon är sån, så vill hon att pappa ska hjälpa henne med saker innen i huset (vilket han inte har varken tid eller ork till) och gnäller på tok för mycket för att inget händer (för hon gör inget själv). På jobbet är hon en sån som jobbar på och gör det bra. Alldeles för bra skulle man kunna säga. Hon har lärt sig att säga ifrån oftare på jobbet i alla fall. • Syster M - äldsta storasystern. Har alltid varit mamman i familjen, förutom mamma då förstås. En typisk störstasyster alltså. För ett par år sedan fick hon ledgångsreumatism. Nu efteråt har hon kommit fram till varför. Det var hennes kropps sätt att säga ifrån på stressen. Min systerson A fick nämligen problem med magen samtidigt, eller rättare sagt innan. Så oron för honom plus att hon hade det tokkörigt på jobbet samtidigt gav resultatet reumatiod artrit. Ett typiskt tecken på att kropp och själ hör ihop. Så hon fick en kronisk sjukdom pga sin stress. • Syster A - mellansystern. Typisk mellansyster, medlare, gillar inte bråk. Samtidigt var hon yngst ett bra tag innan jag kom till världen, så hon har lite av lillasyster-dragen i sig också (det skiljer åtta år mellan henne och mig och elva mellan mig och äldsta). Hon har hittills klarat sig bra, trots att hon också har 'det är lika bra att göra det själv så det blir (bra) gjort'-jargongen. Hon har i alla fall gjort nåt åt saken genom att byta jobb och trivs nu jättebra, plus att jobbtiderna har blivit 'normala'. Och som hon också sagt, för första gången i mitt jobbliv får jag beröm om jag gjort nåt bra. • Och så har vi mig då. Typisk lillasyster - frihetsberoende, rastlös, går sin egen väg, självständig. Också i tanken att 'det är lika bra att göra det själv så det blir (bra) gjort.' Har alltid ställt upp för andra för att jag tyckt det varit 'kul'. Har kommit fram till att jag egentligen inte vet varför jag gjort så. Är det för att få nån slags bekräftelse? Ingen aning. Har gillat att hjälpa andra oavsett. Har de senaste månaderna kommit fram till att jag inte varit en nej-sägare som jag inbillat mig att jag har varit. Jag har aldrig sagt nej. Jag har antingen sagt ja eller inget alls. Har alldeles för många gånger ställt upp frivilligt på saker jag egentligen inte velat göra. Varför? För att vara snäll och underlätta för den som behövt hjälp. På bekostnad av min egentid. Har nog många gånger haft svårt att be om hjälp. Vill gärna klara saker själv, men jag har blivit bättre på att fråga nu. Då har frågan kommit. Varför är vi såna här i vår familj? Mina systrar och jag har inte blivit uppfostrade att vara duktiga, men vi har varit som barn är. Barn gör inte som vuxna säger, de gör som vuxna gör. Alltså blev vi duktiga fast vi inte blev åtsagda att vara det. Men då kommer frågan, varför är våra föräldrar såna? Blev de uppfostrade så? Pratade med mormor ikväll, då hon ringde för att gratulera på namnsdagen och kolla hur jag har det. Då visade det sig att även HON har varit i samma sits som jag är nu!!! Det var bara det att då, för ca 40 år sen 'fanns' det inte såna sjukdomar på samma sätt som nu. I hennes fall hade det att göra med att morfar dog rätt ung och hon blev ensam kvar. Två av barnen, min mor och moster, hade flyttat hemifrån, och min morbror bodde fortfarande hemma och mormor skulle klara allt själv. Resultatet blev inte bra. Inte förrän hon började jobba i fjällen typ 10 år senare. Att mormor var/är sån som vi andra är, det är jag rätt säker på att det beror på uppfostran. Det var väldigt många syskon i hennes familj, och på 20-30-talet när hon var ung var det bra att vara duktig flicka. I alla fall har jag en känsla av det. Ska prata mer med henne om det. Om inte annat för att få reda på mer om henne innan hon försvinner... Nu har vi pappas sida jag ska ta reda på lite mer om. Vet iofs en del om farmor och farfar eftersom jag vuxit upp med dem som grannar, men jag vet egentligen inte hur pappa hade det som ung. Han är i alla fall yngst i sin familj, med en mor som verkligen inte kunde släppa honom. Hon ansåg honom vara mammas pojke, men inte han... ;o) Farfar har varit väldigt korrekt av sig. Och snål så in i bombens. Om jag tänker efter så har nog han aldrig heller kunnat be om hjälp. Måste forska mera. En länk måste in här också. Detta läste jag ikväll, och det är en sak som stämmer alldeles för väl in på mig också. Detta är ett av mina "fel", som gjort att jag är här där jag är idag: Grejmstresstips. Detta är en uppfostringssak däremot, inte att jag ska vara duktig. Nå. Jag var till FK igår för att träffa min handläggare. Det var ett sk kartläggningsmöte, för att hon ska veta mer om mig och om mina problem. Vilken underbar människa hon var!!!! Genomgo'. Inte många år äldre än jag heller, vilket faktiskt kändes jättebra. Och även om hon bara är fem år äldre än jag (gått i samma skola som sambon) så har hon kunskap om detta. Hon har haft hand om många med samma diagnos, så hon vet verkligen vad både jag och hon pratar om. Och det känns jätteskönt. Så nu oroar jag mig inte ett dugg för FK längre, och inte heller AF. För dessa två trevliga små samhälleliga institutioner har ett samarbete som uppkommit för att lättare kunna få ut långtidssjukskrivna på arbetsmarknaden igen, utan att de brakar igenom igen. Så i det fallet har nu ett ok försvunnit från mig. Nu har jag verkligen bara mig själv att tänka på. Ska träffa min lilla läkare den 7/3 för att förlänga sjukintyget. Det tog tolv dagar från det att jag ringde VC tills jag fick kallelsen. Och datumet jag fick låg två veckor till framåt i tiden. Här går det undan ska jag säga! *ironi* Tjejen på FK sa att det knappt går att få tag på min läkare alls. Hon svarar knappt på sin telefontid heller tydligen... Så jag ska se till att få en återbesökstid inbokad direkt till nästa brytdatum för sjukintyget, så jag inte behöver jaga efter henne igen. Slipper helst sånt. Nu ska jag bläddra lite mer i mina reaböcker jag fick hem idag. De böcker jag tänkte köpa på Bokia hittade jag för en tia billigare styck på ICAMaxi, så de köpte jag där istället =) Hittade däremot en småkrypsbok på Bokia. En sån har jag saknat länge bland mina biologifaktaböcker, och jag har en hel del såna... *s*
|
