|
———
——— ——— 
——— ——— ——— Humör ;o) 
|
 13:56 - 2007-03-08
REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information. 1 - Jag räknar alltid alla trappsteg i trappor jag går i, medvetet eller omedvetet. Det har ingen betydelse hur många gånger jag gått i trappan förr, jag räknar ändå. 2 - Om jag har en rund eller halmåneformad ost måste den halvmåneformade ostskivan ligga på den välvda överkanten av smörgåsen. De passar ju så bra ihop! Det som är mer egendomligt kanske ändå är att jag inte kan lägga två halvmåneformade ostskivor på en rund fralla, för då blir det ett ögonformat hål på mitten av den... 3 - Jag har ytterst svårt att stänga av musik mitt i låten. Jag måste nästan alltid lyssna färdigt på låten innan jag kan stänga av. Fast när det gäller att byta låt går det bra att byta när som helst. 4 - Jag korsar stortån och 'pektån' när jag sitter med benen utsträckta i en soffa eller med benen på en fotpall. Har ingen aning om varför jag ens började med det. 5 -Jag pratar högt med mig själv, oavsett om jag är bland folk eller ej. Fast jag pratar iofs inte lika högt om det är andra i närheten ;o) 6 - Böcker, cd-skivor och dvd-filmer måste stå i bokstavsordning/nummerordning. Förutom faktaböcker som ofta är i så olika storlekar att jag ställer dem i storleksordning istället. Den högsta boken står alltid längst till vänster i hyllan och jag är millimeterpetig med höjden dessutom. Nu har jag egentligen ännu fler egenheter, men dessa var de jag kom på just nu. Jag kommer heller inte att 'ta' några bloggare, för de allra flesta av de jag läser har redan svarat på utmaningen. Orkar ni kan ni ju kika i min länklista, orkar ni inte struntar ni i det ;o) Eh ja. Jag var ju till kuratorn idag. Kan ju säga som så, att mina tankar igår verkligen kom på skam. Men det var ju nästan det jag misstänkte också. Jag hade bara en taskig dag rent tankemässigt. För dagens träff med kuratorn var den bästa hittills... *rodnar* Så SÅ fel kan man ha (även om jag fortfarande stör mig på att jag är så osäker utåt när jag pratar om min tro). Idag gick jag dit med motvilja, men tänkte att idag har jag i alla fall nåt att prata om med henne. För lite har ju hänt sen sist. Och idag tänkte jag att jag skulle kolla om hon tänkte säga nåt om jag höll tyst. Det slutade med att jag på nåt sätt lyckades komma in på saker från min uppväxt, som jag personligen alltid sett som odelat positiva. Men när vi diskuterade igenom det så kom vi fram till att det kanske inte bara är positivt. Ett mynt har ju alltid två sidor. Och just nu har baksidan av det positiva myntet visat sig. Och så kom jag idag under samtalet, att på samma sätt som min näst äldsta syster har varit yngstabarn ett tag, innan jag kom till världen så har även mamma varit det. Det skiljer ett år mellan henne och hennes storasyster och åtta (resp nio) år mellan dem och deras lillebror. (Mina systrar är det tre år mellan, och åtta resp elva år mellan mig och dem). Mamma har alltså också varit yngstabarn plus att hon är skytt, vilker ger samma 'symptom' på henne som på mig, nästan (skillanden mellan henne och Syster A är att Syster A är våg, och på det sättet blir mer mellanbarn än ett fd yngstabarn). Jo. Placeringen i syskonskaran har en sån enorm betydelse så det är inte klokt egentligen. Och i mitt fall har det blivit både positivt och negativt. Fast de positiva sakerna överväger trots mitt nuvarande tillstånd. Vad vi kom fram till? Jo. Att det ansvar jag som 11-åring började få, för att mamma började jobba då, och sen det ansvar som jag fick i fortsättningen också, har gjort att jag på vissa punkter fått ställa undan det att vara barn/ung tonåring. Det har gett mig en självdisciplin och stark självkänsla för att jag fick förtroendet att ta ansvaret, men det har även gjort att jag tidigt fick lära mig att göra det jag måste för jag kunde göra det jag ville. Och det är antagligen det ansvarstagandet som gett negativa utslag nu, även om jag var stolt över att få det ansvaret och tyckte det var bara kul när jag fick det. Så för mig har det som sagt var inte legat något negativt över det alls. Som yngstabarn, särskilt de som är sladdisar som jag är, finns det i stort två olika sätt att bli 'uppfostrad' på. Antingen blir det väldigt 'löst och ledigt' eftersom föräldrarna liksom har vanan inne och inte är lika oroliga för hur de ska bete sig med barnet, eller så blir det att föräldrarna daltar med barnet för att det är så litet i jämförelse med de första barnen. Jag hör till kategori ett, jag är inte daltad med över huvudtaget (nästan tvärtom har det känts ibland). Jag fick alltså vid 11 års ålder börja klara mig själv när jag kom hem från skolan, eftersom mamma började jobba och pappa inte alltid var hemma på gården och donade. Jag tyckte detta var jätteskönt, att äntligen få rå mig själv och göra vad jag ville när jag ville det. Skötte mina läxor, fixade käk själv och var ute i skogen eller läste böcker när det 'viktiga' var klart. Ofta var jag med pappa när han var hemma, dels för att bara prata med honom men också för att passa på att hjälpa honom om han behövde det. Det var nog nu som pappas och mitt braiga förhållande började på allvar. Jag har alltid varit pappas flicka, och nu blev jag det på riktigt. En redig bonnatös alltså =) (fast jag vill inte bli bonde själv iofs...) Mycket av det större ansvaret jag fick kom när far & mor skulle åka på semester. Tror jag var 12 första gången de åkte utomlands i en vecka och lämnade mig hemma att sköta om hela stora huset själv. Tända i pannan för att få huset varmt och få varmvatten. Vara ensam hemma på kvällstid och sköta mig så jag kom iväg till skolan ordentligt. Vintertid snackar vi om alltså. En av dagarna när jag kom hem var det bara elva grader varmt i huset... Mamma och pappa tvivlade aldrig på att jag skulle greja detta, däremot hade jag en enormt nervös och oroande farmor som skötte om det. För båda. Hon kom upp till mig säkert fem sex gånger om dagen bara för att kolla att jag levde och att huset stod kvar, för hon trodde inte att jag kunde tända i pannan själv och att jag skulle bränna ner huset. Iofs var det väl bra och snällt att hon kom och tittade till mig, men fem gånger om dagen var lite jobbigt. Så jag sa ifrån på skarpen (Det är bra va. En tolvåring som skäller ut en människa på 80 år...). Så så har det varit för mig, väldigt kort. Mamma och pappa har gett oss alla syskon en väldigt fri uppväxt och vi har inte nån av oss behövt komma in i någon tonårstrots eller uppror mot dem. Min tonårstrots och mitt uppror hade jag mot farmor istället ;o) Och på det sättet hjälpte jag pappa också. Jag citerar från Grejmstresstips: "Min generation (jag är född 1971) uppfostrades med att: Först ska man arbeta, sedan får man ha roligt. Alltså när man hade arbetat färdigt eller gjort sina läxor klart så fick man leka och roa sig. Det resonemanget bygger på att det går att arbeta färdigt. Nu går det sällan att arbeta färdigt, eftersom de flesta arbeten är gränslösa. Det går alltid att göra mer, bättre och mer nyskapande." Det är nog rätt så exakt så det har blivit för mig, även om det inte har varit ett medvetet sätt att uppfostra mig på. Och jag har ju inte lidit av det förrän nu... ;o) Nu ska jag ta å äta lite lunch, inklusive tabletter mot migränen. Och sen ska jag placera mig i soffhörnet ett par timmar. Jag vill helst bli av med huvudvärken innan jag färgar håret nämligen. Jo, nu ska det bli rött igen =) Tnkte jag faktiskt skulle ta kort före och efter så ni verkligen får se skillnaden. Just nu är det som sagt råttfärgat med ljusröda slingor.
|
