|
———
——— ——— 
——— ——— ——— Humör ;o) 
|
 10:43 - 2007-09-12
Jag snodde bilden från hon som fick rak'en, för jag glömde fota dem själv...) Jag blev klar med dem innan helgen och tänkte jag skulle lämna dem för försäljning ute i cafét, men de blev kvar hemma när svärmor tog hand om katterna i helgen. Och så i måndags var det en tjej inne på pyssel.net som fått en RAK (Random Act of Kindness) av en annan på forumet. Den rak'en fick mig att bestämma mig att skicka dessa till henne. Och sällan har jag lyckats så bra med en liten tanke. Hon blev jätteglad! Riktigt riktigt jätteglad  (hon har nämligen problem med handlederna). Så nu har jag fått en beställning på ett par pulsvärmare till som är lite större och har annan form så hon får på dem över handledsstöden PLUS ett par tumvantar! Jag som aldrig virkat vantar nångång... Men jag tar det som en utmaning till att lära mig nåt nytt inom virkning. Som det är nu har jag bara virkat pulsvärmare, mössor och Filurer  Jo, jag ska virka en filt med mormorsrutor i vinter hade jag tänkt, men än så länge har jag inte börjat på dem.
Förra veckan fick jag också en beställning av ett par ljusa pulsvärmare. Det var också från forumet. Den tjejen hade gjort en efterlysning på nån som kunde göra ett par till henne, men när jag såg efterlysningen var det så många som redan svarat att jag struntade i det. I tisdags förra veckan fick jag ett pm av henne där hon frågade om jag kunde fixa ett par till henne (mot betalning). Hon hade nämligen fått ett tips från en annan tjej på forumet som fått ett par av mig förra hösten att jag gjorde fina i bra storlek... Gissa vem som blev snopen? Ibland faller saker på sin plats utan att man behöver göra nåt alls. Känns fint måste jag säga 
Igår ringde så (äntligen) telefonen. Min handläggare på FK alltså. Egentligen ville jag ju inte prata med henne (ville hellre ha brev) och hade jag varit själv hemma hade det blivit småjobbigt. Men nu var sambon hemma och jag kände ändå att jag mådde rätt ok. Samtalet var givande. Hon lyssnade på mig och frågade hur jag hade det. Hon förklarade vad som gäller nu med sjukskrivningen. Som jag visste så ansåg försäkringsläkaren att mitt sjukintyg inte styrkte 'tillräcklig' sjukdom. Tyvärr styrkte det heller inte hjälp av Faros (samarbetet mellan AF och FK), men jag förklarade för henne hur jag mår, vad jag vill och vad jag behöver. Jag får behålla sjukpenningen utan tjafs fram till periodens slut, men om jag kommer in med en förlängning efter det så kommer det dras in i ett beslutsnånting och då kommer jag inte få några pengar under tiden. Det är nämligen för kort tid för henne att sätta igång denna utredning, så den kommer bara att bli av om jag lämnar in ett nytt sjukintyg. Jag sa till henne att jag är redo att i alla fall göra ett försök med mig själv i höst och att jag inte kommer att förlänga sjukskrivningen nu. Jag sa också att jag helst inte vill ha nåt med min läkare att göra för jag tycker inte om henne. Det tyckte hon väl inte lät så bra, men hon förstod vad jag menade. Jag sa också det att jag vill göra ett försök nu för att i värsta fall ta smällen senare i höst om det inte funkar. Jag har ju fortfarande ångestproblem, även om de inte är lika stora eller starka, men de dyker ju upp om jag ska vara ansvarig för nåt eller ska göra nåt nytt. Det förklarade jag för henne och sa att det är därför jag vill ha hjälp och stöd i början nu. Hon lyssnade faktiskt på mig! Hon känns jättebra hon också, nästan bättre än min förra som jag också kände positivt för. Så hon skulle ringa till AF och försöka få till ett 'överlämningsmöte' med dem innan min sjukskrivning tar slut den 29.e så det inte ska bli nåt glapp med pengarna. Och det sista hon sa innan vi la på var ett äkta 'Sköt om dig nu'. Blev rätt snopen av de orden, men jag kände att hon faktiskt menade dem. Så det känns rätt bra just nu. Kommer vara skitnervös när jag ska ner till AF då, men det tar jag den dagen. Inte nu. Jag kanske inte känner mig helt jättelugn angående vad som kommer hända, men jag känner mig avslappnad. Och det är väldigt skönt. Och då har det gått ett år sen 'den dagen' snart. Apropå göra saker. Ibland blir det lite mycket (utan att vara jobbigt alltså). På måndag ska jag tydligen vara på tre ställen samtidigt...  Det första som blev inbokat var styrelsemöte med folkdanslaget. Det hade jag glömt bort tills jag skrev in i almanackan att det är medlemsmöte med teatern samma dag fast en halvtimme tidigare. Och så igår blev jag uppringd av ordföranden i fotoklubben och hon frågade om jag kunde vara med och bedöma en annan fotoklubbs bilder. På måndag, samtidigt som de andra två mötena... Gissa vilket jag väljer?  Det tyckte ordförande S också 
Egentligen är det EFIT idag. Men jag känner inte för det. Jag började lite smått, men näe... Jag har inte ens lagt ut bilderna från förra dagen ju! Men det kommer en dag till i september, så jag tar kanske den istället. Och när jag kikade vilket datum, så visade det sig att det är när jag är på min efterlängtade mässa jag ska på i Norrköping. Nämligen denna: Places of Miracle. Det var ingen förra året, antagligen för att de flyttade butiken och allt annat. Och det var väl på sätt och vis tur, annars hade jag ändå inte kunnat gå på den i mitt tillstånd. Jag fick ångest av att bara tänka på att öppna mig igen för det andliga. Jag var rent ut sagt livrädd för allt sånt när jag mådde som sämst. I fredags hade jag en sån omgång igen, och det var inte skoj alls. Särskilt som jag så gärna vill åka dit. Sambon sa att skulle det hända nåt där, så är du ju ändå på rätt ställe. Och där om något lär det finnas hjälp, sån hjälp jag vill ha, inte mediciner (som jag förresten hittade 20 kr billigare på MAXI än vad de kostade på hälsokosten). Nu ska jag slita mig härifrån. Solen skiner och jag vill gå UT! Men då måste jag duscha först... Kram på er!
|
