|
———
——— ——— 
——— ——— ——— Humör ;o) 
|
 22:23 - 2007-10-04
 Pyssel.nets insamling Nu är han hemma igen!!! Ett öga fattigare, men lika kelig som vanligt  Han har dessutom en krage som är lite mindre än den härom dagen, så han kan äta själv. Och dricka också. Vilket är väldigt skönt för oss också.
Just nu ligger han på översta hyllan utanför datorrummet. Där han nästan alltid legat tidigare. Men de senaste två-tre veckorna har han inte gjort det om inte jag lyft upp honom. Nu tar han sig upp trots kragen! Detta är ett tydligt tecken på att hans ben är bra mycket bättre. Och det är det också. Han haltar inte längre, men hälen drar liksom inåt när han går. Och det beror ju på att han inte använt muskeln som han ska på så pass lång tid. Så även om det är omständligt för honom att ta sig upp och ner från hyllan är jag ändå glad att han är där. För då är han trygg mot de andra katterna också. Och får vara ifred för dem. Fast jag vet inte om han kan slappna av tillräckligt med kragen runt halsen, för hyllan är inte så jättestor direkt... Jag tror faktiskt jag kan ta bild rätt så snart på honom, för de rakade inte bort så mycket päls runt ögat. Det är bara snaggat. Fast just nu är det svullet och rött och lite koagulerat blod precis vid stygnen, så det är inte vackert. Snodde några morrhår(ögonbrynet) gjorde de också *hmpf* Fast det gör inte så mycket när kragen är i vägen. Hoppas de växer ut lagom till kragen kan tas bort, och den ska sitta kvar tills det är helt läkt. Fast hur lång tid det kommer att ta har jag ingen aning om. Ska ge honom healing så kanske det går fortare. Satt just också och räknade ihop hur mycket han har kostat. I försäkringspremie har jag betalat runt 2700 kr på de år jag haft honom. Hittills med sitt öga har han kostat mig 11 824:-, men jag har bara betalat 3 540:- för honom. Resten har försäkringsbolaget betalat. Det är alltså 8 284:- som jag sluppit betala! Gissa om jag är glad att han är försäkrad. Så är även Eskil. Det var för mig självklart att försäkra dem. Tyvärr hade ju inte sambon försäkrat sina katter. Och han sköt upp det lite för länge också, tyvärr. För när Simyn blev så dålig av p-pillren så fick vi betala hela summan. Först efter det försäkrade han dem, men eftersom nästa akutbesök med Simyn ansågs höra ihop med första skadan, så gick inte heller det på försäkringen. Och den omgången var ännu dyrare än första. Så hennes totalkostnad gick på 300 kr mer än vad försäkringsbolaget har ersatt mig för Svante nu. Men att vi skulle betala var ändå ingen tvekan. De får gärna kosta, fast de får ju gärna hålla sig friska också... Nu är bara frågan: Hur länge har Vantemannen egentligen gått med skadat öga? Hur lång tid tar det för en skada i ögat att få en varbildning, den som gjorde att vi upptäckte felet? Han har kanske gått längre med skadat än vi tror, bara för att han inte visat nåt eller vi sett nåt. Det är synd att katter inte visar att de har ont förrän de är riktigt illa däran. Dvs Svante visade ilska först igår när de grejade med honom. Och vi var in med honom första gången i mitten av augusti... Nåja. Nog om honom för nu. Jag måste bara säga så här: Jag mår så jävla bra just nu! Och det känns jätteskumt. Jag har blivit så van med att må dåligt när jag är trött, eller bli trött för att jag mår dåligt. Eller må skräp när jag ska göra nåt ovant/'hemskt'/annorlunda/som jag inte gjort på ett tag/mm/mm/mm. Ja, ni förstår nog. Jag har alltså blivit så van med denna jobbiga känsla, att nu när jag inte får den känner mig som en fågelholk. 'När kommer bakslaget?' ungefär. Som igår t ex. Alldeles för lite sömn. Inte trött alls och inte ett dugg orolig eller nervös när vi åkte in med gosgurkan. Inte ens i närheten av att känna av nån slags ångest alls. Resten av dagen var också kolugn. Det enda trötthetssymptom jag hade var att det sved i ögonen på mig. Efter att jag skrivit gårdagens inlägg där jag skrev att jag skulle sova bums, gissa vem som satt kvar här istället? Jo just det. Först klockan halv ett la jag mig. Men då somnade jag bums. Tror inte ens sambon hann ut genom dörren innan jag sov och det är inte många steg... Men innan dess var jag hur pigg som helst. I hjärnan. Men när jag stod och borstade tänderna, eller skulle ta av mig tröjan så blundade jag. Och kände hur jag svajade och höll på att trilla omkull. Kroppen var alltså mycket tröttare än jag kände eftersom hjärnan fortfarande var pigg. Och det är verkligen en ovan känsla. Imorse vaknade jag av att sambon gick upp, vid åttatiden. Kände mig pigg och trodde inte jag skulle somna om, men det gjorde jag. Vaknade en timme senare när han kom in igen för att säga hej då. Idag har jag varit trött, fast normalt 'sovit-för-lite' trött. Men inte heller idag har jag kännt äv några jobbiga symptom på saker jag blivit van med att känna. Skumt. Men så jävla SKÖNT!!! Vad det än var som hände i helgen (och jag vet vad, på ett sätt, men inte helt och fullt. Det var nåt som startade i alla fall) så har det hjälpt mig nåt enormt! Så den där mässan var verkligen vad jag behövde. En kickstart av mitt nya liv 
Nu vill sambon se på film med mig, och jag vill virka lite, så jag avslutar väl här nu. Får se om Vantemannen kommer ner från hyllan och in till oss i soffan.
|
