|
———
——— ——— 
——— ——— ——— Humör ;o) 
|
 22:51 - 2007-10-19
 Pyssel.nets insamling Skulle egentligen vara i Norrtälje nu, hos mina föräldrar. Men det är jag inte. Jag kom bara 2.5 mil, sen tvärvägrade kroppen att åka längre. Det som kändes fel redan i onsdags, att jag inte ville åka, blev ännu värre idag. Vaknade med en jätteantikänsla i hela kroppen och mådde sk*t. Det var så pass att jag inte orkade ta mig upp ur sängen ens. Ville verkligen inte åka! Bestämde mig för att mår jag fortfarande dåligt vid 15-tiden så åker jag inte. Kommer upp till slut, petar i mig frukost trots aptitlösheten och börjar må lite bättre. Ryggen bråkar fortfarande, men inte riktigt lika illa om igår. Grejar med lite av varje, men kommer inte igång med nåt. Sambon kommer hem vid lunch då han slutat för dagen och då kändes det riktigt bra faktiskt. Det känns fortfarande så pass bra att jag börjar packa resväskan strax före tre. Ska bara äta mat och skjutsa runt sambon lite innan jag ska åka. Stannar till vid ICA för att handla lite färdkost och sätter mig sen i bilen för att åka iväg. Medan jag sitter och skriver ett par sms börjar magen leva om som bara den. Tar en immodium för säkerhets skull och hoppas på att den gör nytta. Åker sen iväg. Nu är klockan strax före fem och jag skulle vara framme ca 21. Men. Så fort jag kommer upp på E18 känns allt så himla fel. Det är inget kul att köra bil. Den egentligen jäkligt bra musiken är bara jobbig att ha på, ändå hör jag den knappt. Magen mullrar på och jag blir orolig för den. Plus att jag känner att jag är fullkomligt ofokuserad på körningen. Känner bara att jag är på väg åt fel håll (vilket jag då inte är eftersom jag ska österut). Tänkte att jag kan ju stanna vid vägen om magen vill nåt jag inte vill, men det funkar. Tills jag kommer till Karlskoga. "Måste stanna vid första bästa mack med toalett". Stannar, hittar toan, får vänta (två före i kön) och får äntligen komma in. Kan säga att magen mådde inte bra, men inte så dåligt som jag befarade. Men däremot mår jag psykiskt jättedåligt. 20-25 minuter senare, inkl ett samtal med sambon, så vänder jag hemåt igen och det känns bara sååå bra. Jag ska HEM igen. Hem till mitt hem, den sköna soffan och alla katterna. Det jobbiga är alltså nu inte att jag mår dåligt, både fysiskt och psykiskt. Det jobbiga är att jag inte vet varför jag mår så här. Varför jag har en sån total anti-känsla för att åka till Norrtälje. Det är nåt som tar emot och jag vet inte vad. Och det började ta emot redan i onsdags. Jag vet heller inte om det kommer gå över till imorgon och att jag kan åka då istället. Men mår jag fortfarande så här då, så åker jag inte. Oavsett om jag missar två kompisdejter, en klassåterträff med middag för 355 kronor och inte träffar min familj. Jag vägrar tvinga iväg mig igen, som jag gjorde idag. Mailade lite med Krimskrams när jag kom hem. Hon kom med denna, mycket rimliga, förklaring på mitt problem: "Har du tänkt på att det faktiskt INTE måste vara nån psykologisk grej utan en parapsykologisk. Det kanske inte alls handlar om ångest och nojor den här gången (trost allt så nojar du dig ju inte för saker som är normalt att oroa sig för) Faktiskt kan det ju vara så att det av nån orsak inte alls är MENINGEN att du ska var med på klassträffen eller också är det helt enklet inte meningen att köra just i kväll. Alla dina olustkänslor kan ju helt enkelt vara nån form av varsel som hindra dig från att åka när bilkörningen kanske hade inneburit att du råkat ut för en trafikolycka. Det här att det var så otroligt mycket lättare att köra hem igen kan ju vara inte bara för att du slapp nånting du oroade dig för utan ochså för att du faktiskt GJORDE rätt när du vände. Det svåra för dig är ju att du har varit (och fortfarande är) utbränd och har haft en massa ångest och andra problem som gör att om du väl skulle få nån varselkänsla är det ju lättare att tolka det som att det är nått "fel" på dig i stället för att tolka det som en varning. Kanske är det i själva verket nånting som är "rätt" med dig i stället. Men det blir ju så mycket svårare för dig att skilja på dom sakerna." Och ja, det kanske är så att hon har rätt, tjejen *S* Men det svåra är då att tro på det om det inte kommer nåt bevis för att nåt hände/r. För även om det skulle vara rätt, så kanske jag inte får veta det i alla fall, då det antagligen gällde mig själv. Och är det bara så att det är jag som nojjar, och då blir jag ju orolig för att denna händelse ska stoppa mig framöver, så skrev hon i nästa mail att "Och OM det skulle gå bakåt så är det egenltigen inte så konstigt eftersom du tagit ett jättekliv framåt. Ofta går det lite bakåt efter det innan det börjar gå framåt igen." Och det har hon ju också rätt i... Det här blev nog ett väldigt konstigt inlägg, känns det som. Har redan berättat detta för två i alla fall, och jag vet inte hur många som bryr sig om min blogg. Men det är strunt samma. Jag skriver ändå. Och jag är toktrött, fast det är väl rätt förståeligt med tanke på vad jag varit med om idag. Plus att jag inte sovit ordentligt på ett par nätter, och har ont i ryggen. Blä... Sov gott alla! Jag hoppas min tinnitus lindras innan jag ska sova, annars blir det jobbigt i natt igen. Just nu susar det lika mycket i mina öron som fläkten i datorn. När jag inte sitter vid datorn alltså... Inte så skoj... alls.
|
