|
———
——— ——— 
——— ——— ——— Humör ;o) 
|
 16:52 - 2007-10-30
 Pyssel.nets insamling Jaha ja. Jo, nu kommer en uppdatering om Svante. Lite senare än jag tänkt, men nu vet vi mera. Mycket mera. Han e sjuk lelle pôjken  Men inte så allvarligt att vi måste ta bort honom, men det är heller inte säkert att medicineringen kommer att hjälpa. Eller nåt. Veterinären sa egentligen inget om det, men hon ville ju sätta in behandling omedelbums.Jo, jag ska säga vad det är. I fredags när veterinären ringde upp för att tala om provresultaten hade inte alla kommit in i alla fall. Det var ett som saknades, men de andra var helt ok. Det som saknades skulle vi få reda på resultatet på idag, på morgonen. Men hon ringde aldrig som hon skulle. Hon ringde först för en timme sen. Det visade sig att det provsvar vi väntade på var positivt (alltså negativt för oss), och dessutom väldigt positivt. Så hon som skulle ringa oss har suttit i stort sett hela dagen och sökt och letat och faxat och pratat i telefon etc etc med alla möjliga ställen (som tex SVA = Statens Veterinärmedicinska Anstalt) för att ta reda på hur och vad. Det han är infekterad med är en parasit som heter toxoplasma och är den som alla gravida blir varnade för att de kan bli smittade av om de tömmer kattlådorna (vilket dock inte är riktigt sant, så smittsamt är det inte). Den parasiten kan han ha fått redan som liten och inte fått att bryta ut förrän han i somras fick nedsatt immunförsvar utan stress och problem med magen och njurarna. Hade han alltså inte blivit så uppstressad i somras av Sickan så hade det här nog inte hänt alls. Men nu är det så som det är. Hon har nu faxat ett recept på ett sulfapreparat till apoteket som vi ska ge honom (ja, inte apoteket alltså *S*) och så ska vi fortsätta behandla med antibiotika. Hon hade även sökt runt lite och hittat att leder och muskler kan reagera på parasiten och att det kan vara den som gjort att hans ben blev som det blev. Nu har i alla fall kortisonet hjälpt det, men frågan är om det kommer tillbaka när vi slutar med kortisonet igen. Oavsett så hjälper det i alla fall. Ögonproblem är i alla fall ett av de vanligaste symptomen på att det är just toxoplasmos (kolla här om ni vill läsa lite mer). Katten är det i särklass 'styrande' värddjuret för parasiten, men tydligen är den ändå väldigt ovanlig. Så det var därför de inte misstänkte nåt sånt första gången. Men det ögat är det ändå frågan om vi hade kunnat rädda med tanke på att det hade gått mycket längre i försämring än vad detta öga gjort än. Det har blivit dimmigt nu, men fläcken i ögat är mycket mycket mindre i storlek. Irisen ser skum ut, men pupillen rör sig i alla fall. Frågan är bara om hans pupiller nånsin rört sig som de ska, och då kan man undra om det är pga toxoplasman som de inte betett sig riktigt som de andra katternas pupiller (Simyns och Sivis pupiller försvinner nästan när de ligger och kisar i fullt solsken, Svantes är jättestora väldigt ofta och krymper inte alls lika mycket när han ligger i full sol). Nåja. Jag känner mig inget orolig ändå faktiskt. Jag känner mig lugn. Och han mår ju faktiskt inte dåligt som vi märker. Han mådde mycket sämre förut, och han verkar heller inte ha ont av ögat. Om han hade ont borde han i så fall inte vara så mån om att få gos i hela ansiktet 
Så så är det med honom. Inte vad vi hade väntat oss, men skönt att få reda på varför och att det kan gå att åtgärda. Även om vi nog kommer få fortsätta medicinera honom kanske resten av livet. Jag vet inte. Vi ska ändå tillbaka till veterinären nästa tisdag, så då får vi veta mer. Men nu till nåt mycket roligare!!! Jag tog mig äntligen i kragen och gick till Posten för att prata med personal- eller utdelningschefen angående arbetsträning. Passade på medan sambon, svärmor, 'svärfar' och hans två barnbarn bowlade efter lunchen. (Jag hade ändå ingen lust att bowla.) Så jag bestämde mig för att gå iväg idag, för det känns som att jag bara har skjutit upp det och skulle jag inte gå idag skulle det bara bli ännu jobbigare att ta sig dit. Och jag var ju ändå nere på stan. Sagt och gjort. Gick till postkontoret och frågade efter om nån chef fanns på plats. Det gjorde det. Så jag blev invisad till honom och det kändes tokläskigt *S* Jag hade ju inte sagt nåt om vad jag ville till den jag frågade, så chefmänniskan visste ju inte alls vad jag var ute efter. Jag tog i hand och presenterade mig och framförde mitt ärende (men hur uppstyltat uttrycker inte jag mig nu då *ASG*). Att det gällde arbetsträning då jag varit sjukskriven för utbrändhet i ett års tid men nu ska försöka ta mig tillbaka. Förklarade att jag jobbat på Posten senast 2003 och innan dess nästan varje sommar och jul sen jag var 16. Han tyckte det att jo, men det kan bli rätt stressigt här också. Fast det vet du ju iofs om. Och jag sa som det var att om jag stressar då gör jag fel. Och eftersom jag inte vill göra fel så får jag helt enkelt låta bli att stressa Jag berättade även att jag började plugga för att komma ifrån posten, men att jag nu efteråt har kommit fram till att jag trivdes bättre än jag trott. Plus att jag känner mig trygg på arbetsplatsen eftersom jag vet hur det funkar.
Så frågar han om jag tänkt att fortsätta jobba inom posten sen! Jo, det skulle ju helt klart vara trevligt svarade jag, för det är så omväxlande och man får vara både social och vara utomhus, vilket är väldigt viktigt för mig (och förklarade då att det jag studerat var just för att få chansen att vara utomhus, men att man nästan måsta ha 15 år erfarenhet för att ha chans att få jobb inom det). Jag fick i alla fall känslan av att jag gjorde ett mycket gott intryck på honom, eftersom han undrade om jag kunde tänka mig att fortsätta jobba där sen. Det kan ju vara så som min handläggare på AF sa sen efteråt (jag sprang till henne direkt efteråt) att det är flera inom posten som också gått in i väggen och att de kanske har svårt att få tag på folk som är villiga till slitet. Och här kommer jag som har flera års erfarenhet och vill komma och provjobba för att se om jag fortfarande klarar av det *S* Hon sa även att när hon ringer honom imorgon skulle hon lite schysst säga att de mer än gärna får anställa mig på heltid sen *ASG* Så. Nästa vecka på onsdag ska jag inställa mig på Posten. Ska höra av mig till chefmänniskan på torsdag eller fredag för att prata igenom hur mycket och vilka tider och så. Han sa också att det är ju jag som ska känna efter hur mycket jag orkar och att vi kanske inte skulle börja med heltid på en gång. Och att vi till att börja med skulle ta det en månad framåt. IIIHHHH!!! Läskigt!!! Men KUL!!! Och tänk, nu är jag ett stort steg närmare att få jobb på posten här i stan. Jag har ju liksom bestämt att jag jobbar heltid där innan nyår  (snodde smilysen från pysselforumet, tyckte den passade så bra här nu  )
Nu har jag fått order om att plantera mina blomskott som behövt jord i ett par månader... Så jag lyder väl herrn och tar mig härifrån...
Ha de gôtt!
|
