|
———
——— ——— 
——— ——— ——— Humör ;o) 
|
 17:11 - 2007-11-27
Fram tills förra tisdagen har allt gått jättebra. Han åt och drack ordentligt och var kelig och go. Så var vi till veterinären på tisdagen och kollade honom och nytt blodprov för att se om toxoplasmosen börjat ge med sig. Dagen efter började det ändra sig. Han var helt plötsligt inte lika glad i kattgodiset som han varit helt tokig i. Skinka var han fortfarande jättetokig i, och ost, men inte godiset. På torsdagen var han åter igen sugen på godis och jag gav honom kattmyntepastiller med kortison i. Han åt dem lite motvilligt. När jag skulle skriva i almanackan visade det sig att sambon redan gett honom dagens kortison, men eftersom han ätit två tabletter av det förut så tänkte vi att det inte var nån fara. Under eftermiddagen så började dock hans ben krångla igen, haltningen blev ordentlig. Han ville heller inte äta torrfodret som han gluffat av senast dagen innan. På fredagen ville han absolut inte ha nåt godis alls. Sen inte heller mat, hade också köpt en påse med torrfoder för kräsna katter om det nu bara var därför. Men näe, vägrade äta. Så på kvällen fick allihop en burk med tonfisk att dela på. Han var i alla fall mätt i magen när han gick å la sig. &nnsp; Under lördagen var han vissen. Ville väldigt gärna vara inne med mig i gästrummet när jag städade och grejade där. Tog mig tid och satte mig och kelade med honom i över en halvtimme i sträck och gav honom healing. Han kurrade hela tiden han var där inne och fortsatte hela tiden efter jag kelat 'klart' med honom. Under kvällen var han fortsatt vinglig, benet var ännu sämre och nån mat ville han inte ha. Så han fick tonfisk ett par tre gånger under dagen. Sent på kvällen kom far & mor hit. Då var Svante ut och kikade vilka det var som kom och hälsade på dem. Men han var inte som vanligt. På lördagnatten sen var det sista gången han åt, tonfisk. Söndagen sen. Ville inte äta alls. Ingenting. Han bara gjorde kväljningar när vi lät honom lukta på mat, oavsett vad det var. Men han drack ordentligt i alla fall. Kroppen däremot ville inte vara med. Han kunde gå upp och gå fem sex steg för att sen lägga sig ner igen. Sen låg han där och bara låg ett bra tag. Sen tog han sig upp och gick lite igen, och la sig igen. Han hade svårt att gå på lådan eftersom benet inte ville vara med, men det gick rätt bra ändå. Vi såg när han varit där eftersom han inte grävde över sina pölar. På kvällen skulle vi ge honom hans medicin igen. Sen fredagen hade det blivit större problem att få i honom den och nu gick det knappt alls. Han lyckades på nåt sätt få tabletten mellan tänderna istället för i svalget och tuggade därför sönder den. Och eftersom den där tabletten smakar h**vete så började han dregla som bara den (det har han gjort förr så vi vet hur det kan bli). Det var bara det att efter detta vägrade han att till och med dricka. Han ville heller inte att man skulle torka bort dreglet runt munnen eller under hakan på honom. Han ville nästan inte ens bli klappad. Igår morse ringde sambon till djursjukhuset. Det var bara att komma in med honom, behövdes ingen tid. Så vi kom in med honom vid halv ett och fick vänta i nästan två timmar innan vi kom in. Under tiden vi väntade var Svante allert och nyfiken som vanligt. Var nyfiken på allt och alla som gick i väntrummet och hundar var väldigt intressanta. Men han ville inte dricka och inte heller kunde han stå upp. Nu hade han även tappat kontrollen över blåsan. Väl inne i rummet vägde vi honom igen. På sex dagar hade han gått ner 5 hg till. Lite väl mycket för en katt som redan gått ner mycket i vikt sista månaden. Han ville sen ner på golvet och när han kom ner försökte han stå upp för att kissa, men det gick inte nåt bra. Han fick ur sig lite men orkade inte stå upp mer och la sig ner bredvid pölen. När veterinären kom in klämde och kände han på Svante. Han är en av de få veterinärerna som inte träffat Svante förut. (Det var 'rätt' sköterska som tog hand om oss däremot.) Så ville han ta urinprov på honom, och eftersom han inte kunnat kissa innan så gick det av sig självt när veterinären höll upp honom i stående position. Men det var ingen rolig syn det som hamnade i fatet, det var rött... Tempen var dessutom för låg och det är inte heller särskilt bra. De ska ligga mellan 38 och 39 grader och han hade 35.8. Att han skulle bli kvar på djursjukhuset med dropp var ingen tvekan, han måste vätskas upp då han var dels uttorkad och sen hade noll energi eftersom han inte ätit på mer än ett dygn. Innan vi åkte satt sambon och kelade lite med honom. Jag stod bredvid och grät lite. Sen precis innan vi skulle lägga över honom i buren för han skulle flyttas till sin sjukhusbur la han sig på sambons axel med hakan och la upp tassen bredvid. Han ville egentligen mer men orkade inte. Nu åkte vi hem. Hungriga och trötta (jag hade inte sovit särskilt bra under natten heller). För att spara på energi köpte vi pizza och åt och sen satte vi oss vid datorerna vid niotiden. Klockan 22.05 ringer telefonen. Sambon svarar, jag går efter. Förstår direkt att det är från djursjukhuset för det är inte många som ringer efter 22 en vardagkväll. Mycket riktigt, det är den veterinär som tog hand om oss när vi åkte in akut u oktober med honom, hon som inte såg ut att vara nån bra veterinär men som var så suverän. Svante har blivit sämre. De hade kollat blodet och blodsockret var skyhögt. Deras mätare hade slagit i botten när de kollade det. Akut diabetes. Kaliumnivån var dessutom för alldeles för låg. Frågan var nu om vi ville att de skulle göra ett försök med honom för att se om det gick att vända, eller om de skulle låta det vara. Det var inte säkert att det skulle fungera nämligen. Men att välja på att låta honom få gå vidare direkt utan att göra ett försök eller att prova och i värsta fall få avsluta det senare var inte svårt. Vi ville försöka. Så de skulle sätta in dropp med insulin och kalium under natten. Blev det bättre skulle de ringa efter ronden tisdag morgon och blev det sämre skulle de ringa direkt. Sova? Näe vaddå?? Nu kom tårarna. Många och länge. Ont gjorde det, men jag hade nästan väntat mig att detta skulle ske. Somnade i soffhörnet vid tolvsnåret och sov i två timmar. Ingen har ringt. Sen vid halv fyratiden la jag mig i soffan igen. Kände att jag inte kunde ligga i sängen, så jag hade kläderna på mig och la mig under fleecepläden. Eskil gjorde mig sällskap hela natten där i soffan, jag vaknade inte förrän halv nio. Sambon kom upp och undrade om de ringt på min mobil, då hemtelefonen varit tyst. Näe, ingen hade ringt, så sambon ringde upp innan han gick till jobbet. De sa att värdena var lite bättre, men att han var mattare än dagen innan. De skulle sen ringa upp efter lunch för att säga hur det gick. Gick upp, satte mig vid datorn, pratade lite med svägerskan och sen ringde syster A som jag inte pratat med igår kväll (herre jösses, det känns som det var en vecka sen det var igår kväll!). När vi pratade tutade det i luren, samtal väntar. Svarade inte då jag tänkte det kanske var sambon, eller i alla fall att samtalet skulle kopplas över till honom om jag inte svarade. Efter en stund till tutade det igen, och jag svarade. Det var sambon som sa att de hade ringt från djursjukhuset och sagt att han var sämre. Han hade fått svårt att andas nu. De skulle ringa upp igen när han pratat med mig om vad vi skulle göra, och att vi ville de skulle hålla honom vid liv tills vi kom in var det enda alternativet. Så han skulle få syrgas. Väntar in sambon som skulle komma hem och sen skulle vi åka direkt. Jag har ännu inte ätit nåt, så jag tar lite proviva (det första jag fått i magen sen kl 19 igårkväll). Ner till bilen och in till djursjukhuset. Väl där kunde jag inte säga så mycket, men eftersom vi är välkända där så behövdes det inte många ord. Tjejen i receptionen frågade om vi ville vänta där ute eller om vi ville in direkt. In direkt var svaret. Så vi fick efter bara max fem minuter komma in till rummet där han ligger inbäddad i fällar och varmvattenfyllda handskar, syrgas och varmt dropp. Lille kraken ligger i ett komaliknande tillstånd och bara ligger. Veterinären kommer in och pratar lite och lämnar oss sen ensamma med Svante. Vi pratar med honom och kelar med honom som vi brukat göra hemmavid. Efter en liten stund märker vi på honom att han förstår att vi är där för ögat som var vidöppet när vi kom in började slappna av och stängas lite. Så där som avslappnade katter ligger. Men han rörde sig inget. Han bara låg där, inbäddad. Öronen fladdrade lite när han hörde hundar skälla utanför, men annars inget. Vet inte hur länge vi satt innan veterinären kom tillbaka, men jag kände redan en stund innan hon kom in att jag ville avsluta det hela. Så när hon frågade vad vi ville göra så var svaret klart, han skulle få somna in. Nu. Sambon och jag bytte plats, för jag ville sitta där han satt när hon kom med sprutan, och sambon ville inte vara i rummet när det var dags. Så han sa farväl och gick ut när veterinären kom in. Hon kollade med koksalt att nålen var fri nog att använda efter att hon tog bort droppet och det var den. Så satte hon den megastora sprutan i hållaren och skulle börja ge honom medlet. Precis sekunderna innan hon börjar trycka på sprutan tar Svante en djup lättnadens suck. Man verkligen kände och hörde att han slappnade av och kände att äntligen blir jag fri. Han tog några korta och snabba andetag efter det. Eftersom han hade så dålig cirkulation i kroppen så gav veterinären honom en megaspruta till för att det verkligen skulle komma runt i kroppen, men jag kände redan innan den att han var borta. Svantemannen är borta, men han är fri. Vi satt kvar i nästan en timme efteråt och bara pratade med honom och varandra. Försökte reda ut pälsen som klibbat ihop under söndagnatten utav allt dregel. Klappade på honom, grät ännu mera och till sist bäddade vi in honom under filtarna igen innan vi gick iväg. De ska spara honom i deras kyl tills vi hämtar honom. Och det gör vi på torsdag. Vi har sett ut plats åt honom på begravninsplatsen och ska begrava honom där på torsdag. Imorgon är inte att tänka på eftersom jag fyller år. Jätterolig födelsedagspresent liksom... Det som märks tydligt ändå är här hemma. Eskil som alltid alltid letat efter sin 'lillebror' Svante när han varit borta förut, har inte letat nånting alls. Han var däremot med mig hela gårdagen och natten som sagt. De andra katterna har inte heller direkt letat. Sambon sa att han hade sagt adjö vid buren innan vi åkte iväg igår. Visserligen ville alla utom Eskil in i sovrummet inatt, som för att kolla, men annars inget. Pappa ringde precis när vi skulle klä på oss och åka från djursjukhuset, och då sa han nåt varken jag eller sambon tänkt på. Pappa hade sett under söndagen hur alla katterna hade varit extra kärvänliga mot honom när han legat på golvet och bara mått skit. Och när han sa det så visste jag att jag också sett det men inte reflekterat över det. Så de hade också vetat att det var dags. Sen tror både jag och sambon att Svante gjorde sig så här dålig i söndags bara för att VI två skulle fatta att det inte var nån idé att fortsätta hoppas. Han började ju redan i fredags, men vi har ju inte gett upp hoppet om honom. Så för att få slippa mer så blev han så dålig att vi var tvungna att göra nåt. Och nu är det gjort. Nu är han på andra sidan, han har blivit uppmött av 'min' gamla Murre och alla andra katter som känner honom via mig och sambon. Vi får se hur lång tid det tar innan han dyker upp här igen. Jag tror det kan dröja en stund med tanke på hur dålig han blev. (De vet inte ens vad det var för fel på slutet, eller i alla fall inte vad som orsakade det hela.) Nu ska jag sätta mig i soffan med sambon och bara sitta och vara ett tag. Se på nån film kanske. Vi orkar i alla fall inte så mycket just nu, trötta, utmattade och ledsna som vi är. R.I.P. Lilla älskade Svantemannen! Älskar Dig! 
|
