|
———
——— ——— 
——— ——— ——— Humör ;o) 
|
 14:07 - 2007-12-23
Nästa sak om veckans händelser. I måndags var vi in med Sivi för hon skulle kastreras, äntligen. Lämnade in henne på morgonen och hämtade henne på eftermiddagen. Operationen hade gått finemang och när vi kom hem mådde hon som om inget hänt med henne. Lite trött, men åt och drack som hon skulle och klättrade upp till sin hylla i köket. I tisdags märkte vi att hon var lite slö och gick långsamt. Tänkte att det nog har med efterdyningarna efter operationen att göra, plus att det är en bit att hoppa ner från hyllan hon låg på under måndagen. Jag blev orolig att det skulle ha gått upp nåt i magen på henne utav dessa hopp, men hon verkade inte ha ont just där när vi tog i henne. Hon åt väldigt lite men drack i alla fall. I onsdags blev hon ännu långsammare. Hon låg där det var varmt och ville bara sova hela tiden. Hon drack men åt inget alls. Försökte kolla om hon hade vätskebrist genom att dra i nackskinnet, men fick inte tag på nåt skinn. Hon verkade jättespänd i hela kroppen. Men hon drack i alla fall *optimistiskt tänkande* Bad dock sambon ringa på kvällen men han glömde det... I torsdags var hon likadan som på onsdagen. Ingen förbättring alls, men hon drack i alla fall. Sambon ringer till djursjukhuset men hon i receptionen kunde inte svara på nåt, så vi fick en telefontid under eftermiddagen. Hon sa då att blev det ingen förbättring till fredagen skulle vi komma in till kl 11. Kan kort säga att det fick vi lov att göra. Det enda hon orkade göra på fredagmorgonen var att röra på huvudet. Hon var med rent mentalt, men orkade ingenting (förutom att vara väldigt snabb att försöka smita nät vi skulle stoppa in henne i buren). Så när vi kom in till djursjukhuset fick vi komma in rätt snabbt, veterinären konstaterade rejäl vätskebrist trots drickandet, och att hon var otroligt spänd. Ont nånstans hade hon också, men de kunde inte avgöra vart. Sköterskan försökte ta tempen, men kom inte åt ordentligt, så vi började fundera på förstoppning. Så det blev röntgen och vi fick gå före andra för det var så pass akut. Inget konstigt syntes på röntgenplåtarna, men att hon behövde hjälp var utom tvivel. Så hon blev kvarlämnad för dropp och en massa blodprover. När de ringde igår morse hade de fått svar på att njurvärdena var skräp, men inget annat verkade vara knas. De skulle ev öppna henne igen för att kolla om det var nån komplikation från kastreringen. Timmarna gick, och så ringer hon igen. Hon hade öppnat henne för att kolla och hade blivit jättesnopen. För så fint läkt på den korta tid som gått sen i måndags, det är inte vanligt, men hon hade sett att njurarna var förstorade. Antibiotika och smärtstillande och mer dropp. Ringer så imorse igen. Hon har blivit sämre igen. Antibiotikan hade hjälpt enligt blodproverna, men njurarna hade inte blivit bättre. Så just nu är vi i läget att vi väntar på att hon ska ringa igen och säga hur det går. Och går det inte så får hon somna in idag. Händelse tre denna vecka, och det började natten till måndag. I söndags åt jag pizza på kvällen. Jättegod, fast jag inte var särskilt sugen. Och att kroppen inte gillade den var helt tydligt. Jag var uppblåst som en spärrballong när jag skulle sova och kunde alltså inte somna. Jag mådde inte illa eller så, tarmarna var också snälla. Jag var som en krockkudde helt enkelt. Somnade tillslut mellan halv tre och tre på natten. Eftersom vi skulle lämna Sivi för operation skulle jag inte vara nere på posten på måndagen. Men vi skulle fortfarande gå upp tidigt, så jag sov tre timmar ungefär. Skoj... Men hela dagen gick bra, och jag kände inte att jag behövde vila nåt. Hade bestämt att jag skulle ner till Posten på tisdagen och kom i säng i någorlunda bra tid. Och upp kom jag också på tisdagmorgonen, om än lätt trött. Kommer ner till Posten vid halv 8 som vanligt, men känner hur trött jag ändå är. Mycket post är det också, men jag ställer mig och sorterar där jag stått de andra dagarna. Märker dock att jag rör mig i slow motion och att hjärnan inte orkar tänka. Gå på toa skulle jag behöva också, men går jag? Näe, jag ska göra lite till först... Men så efter 20 minuter inser jag vad jag sysslar med och säger till mig själv att jag måste gå på toa. Det är ingen mening med att stå här och vara nödig. Så jag går. Och när jag sen ska resa på mig är jag totalt skakig i hela kroppen. Hjärnan är fortfarande på att jag ska vara kvar och jobba vidare, men kroppen protesterar. Till slut inser till å med hjärnan att jag måste lyssna på kroppen. Så jag bestämmmer mig för att gå hem. Säger till honom jag sorterar hos och säger sen till lagledaren (närmaste 'chefen') att det inte funkar. Kanske kommer jag imorrn, men jag vet inte. Hur jag orkar hem vet jag inte, och hur jag tog mig upp för trapporna till översta våningen där vi bor har jag inte en aning om. Går in till sängen där sambon fortfarande ligger och bara rasar ner. Där låg jag i 45 minuter innan jag ens orkade sätta mig upp igen. Jag kunde inte röra på mig. Men jag pallrade mig upp ur sängen, gick på toa, bytte kläder, hämtade telefoner och liknande och däckade i soffan. Där låg jag sen i princip hela dagen, med lite matpaus mitt i. Fy för den lede så slut jag var. Onsdagen var ungefär lika. Sov lite mera under natten, men fortfarande helt slut. Vi skulle ner en sväng på stan för att göra några ärenden efter lunch, och det var en pärs. Det kändes precis som det gjort efter min krasch förra hösten, orkade inte vara bland folk. Men på nåt sätt så gick det. Pratade med lagledaren på posten också, som förstod om jag inte skulle orka komma den här veckan ("Att vara på posten sista veckan före jul är väl inte det bästa kanske." Och han har ju rätt.) Tordagen flöt på, trött som bara den och visste inte ens om jag mådde dåligt fysiskt eller psykiskt. Och så i fredags då så åkte vi in med Sivi. Konstigt nog så tog jag mig igenom fredagen utan större besvär. Men så natten till igår. Jag somnade halv ett. Sambon skulle komma också, så fort han bara ätit nåt litet. Jag vaknade sen halv sex på morgonen och insåg att han inte låg bredivd mig. Jag = klarvaken. Går på toa och gnäller lite på honom och lägger mig sen igen. Kunde inte somna pga av uppvaknandet, men försöker i alla fall. Men inte då. Istället lägger jag mig på rygg för att ge min stackars magkatarr-drabbade mage lite healing. Det slutade med att jag började gråta. Och inte kunde jag sluta heller. Sambon vaknade till innan jag satte igång ordentligt vilket var skönt, för då hade jag i alla fall sällskap. Men jag storgrät verkligen, och det i en timmes tid. Det enda jag såg framför mig var nämligen en stackars död Svante i sin kartongkista. Misstänker att jag inte sörjt klart än, för jag har fortfarande en massa gråt i mig som egentligen ville ut igår, men jag orkade inte mer. Vi somnade i alla fall vid halv 8 på morgonen och vakande halv 10 när de ringde från djursjukhuset. Så gårdagen gick i ett töcken för mig. Skulle egentligen varit på pysselträff, men det orkade jag inte med. Städade lite i köket, men när det var klart var jag så trött att jag knappt ens orkade ta mig metrarna till soffan i vardagsrummet. Idag är jag seg, men piggare än igår. Det är meningen att jag ska duscha, men hamnade här istället. Sen ska vi handla, och sambon ska städa lite till. Och ikväll ska vi till svär/mor för lite traditionell dagen-före-julaftons-mat-och-pyssel/pussel. MEN! Det är inte riktigt färdigt med den här veckan än. Nu går jag nämligen tillbaka till det ekonomiska. Och trasslet med sambons konto. I september när det började trassla med hans konto skulle premien för kattförsäkringen dras. Det gjordes inte, vi tror att det var för att det var tomt eller för lite pengar på kontot då. Så han fick istället ett brev med räkning i. Där stod det inte att det var en påminnelse eller så, men han betalade i alla fall förstås. I torsdags insåg han att han betalat premien från det trasslande kontot, så han var inte säker på att pengarna kommit fram till Agria. Så han ringer och kollar. Näe, försäkringen har upphört pga utebliven betalning. Och brevet som brukar gå ut från försäkringsbolaget om en förfrågan/varning om att den kommer upphöra har inte skickats ut till honom... Så. Nu står vi här med en åter/nytecknad försäkring som bara gäller olycksfall från första dagen och sjukdom från dag 20, och en katt som ligger på djursjukhuset sen i fredags med en sjukdom som de inte vet vad det är. Plus att det nu alltså visat sig att PlusGirot haft bort minst 900 kronor till för oss, som iom detta kommer kosta oss mycket mer än 900 kronor när vi ska hämta hem stackars Sivi (som vi antagligen får lov att hämta i en kartong...) Vi har ingen aning om hur mycket detta kommer gå på, men bra mycket mer än 900 plus självrisken 1100 kr och sen 25% på totalsumman... Nu förstår ni nog dagens rubrik. Vad har vi gjort för att detta som hänt i höst ska behöva hända? Har vi bara total jävla otur med allt just nu, eller har vi gjort nåt som gör att vi förtjänar detta? Och om alternativ två är det korrekta skulle jag gärna vilja veta VARFÖR? Tack och lov sa sambon nåt imorse som jag knappt vågat erkänna för mig själv. Han sa att 'hur dumt det än låter så är det inte lika jobbigt den här gången'. Och jag håller med honom. Varför känner vi så för Sivi då? Jo, för hur söt och rar hon är, så har hon alltid varit en enstöring. Hon har i princip bara varit social och kelig när hon har löpt. Annars har hon bara varit lynnig och spattig. Snäll men lynnig. Och det har Eskil fått känna av mer än nånsin nu efter att Svante fick somna in (vilket gjort att han blivit mer stressad än nödvändigt efter att 'lillbrorsan' försvann, även om Svantemannen kommer på besök varje dag ändå). Så att vi skulle kasterera Sivi nu, var ett självklart beslut, för att få henne lugnare. Nu är hon visserligen inte borta helt än, men vi märker redan på katterna här hemma att de är faktiskt lugnare... Eskil är mycket lugnare när han slipper passa sig för en lynnig Sivi, och mammakatt är så lugn och harmonisk som jag vet inte vad. Simyn letar lite efter syrran, men inte särskilt mycket. Sickan verkar inte bry sig, men i gengäld ska ju han föreställa machokatten så det är väl därför. Så, ja. Jag vet inte. Självklart är det sorgligt. Andra katten som försvinner för oss på mindre än en månad, men vad ska man göra. Det här var ju inte direkt nåt man kunde veta innan det skedde. Varken med Sivi eller för den delen Svante. Ojdå. Nu har jag visst suttit och skrivit i över en timmes tid. Kanske dags att ställa sig i duschen nu då, så vi hinner handla innan vi nog ska till K-stad och säga adjö till en pälsboll till. Suck. Vilken höst/vinter.
|
Vi fattade verkligen ingenting och jag ringer till hsb för att kolla. Näe, då har de inte fått varken oktober- eller novemberhyran. Men vi hade inte fått nån påminnelse, så hur ska vi kunna veta? Sambon mailar i alla fall till han som gett oss det uppmuntrande meddelandet på påminnelsen och sa till, och vi fick faktiskt en ursäkt.