|
———
——— ——— 
——— ——— ——— Humör ;o) 
|
 23:02 - 2007-12-25
Veterinären ringde en dryg timme efter jag lagt ut förra inlägget här. Då var Sivi så dålig att hon inte rörde sig över huvudtaget och låg i kuvös. Hon kunde inte röra på bakkroppen och hade väldigt låg temperatur. Urinförgiftning och uttorkad. När sambon frågade om vi fick komma in och säga adjö, så sa veterinären i princip att det inte var nån idé för hon kommer ändå inte märka att ni är där, men kom in ni om ni vill. (Hon sa det på ett sånt sätt som inte var 'elakt', utan bara konstaterande.) Men sambon sa att det skulle kännas bra för oss i alla fall. Det blev alltså race in till djursjukhuset för att säga adjö. Vi var där 40 minuter efter telefonsamtalet. De håller på att bygga ut djursjukhuset, så man får gå in på gaveln av huset och för att komma in måste man ringa på när jouren är där. Vi funderade på hur länge vi skulle få vänta den här gången (vi fick vänta väldigt länge med Svante andra akutomgången med honom), men de kom och öppnade rätt så snart. Det var 'vår' veterinär som kom och låste upp. Hon var ytterst sliten och trött och gick med huvudet och axlarna hängande. Det hade tydligen varit hur körigt som helst hela dagen (dan före julafton, alla kommer på att 'visst ja, vi kanske inte kan vänta hela helgen med att åka till veterinären'), och hon skulle snart gå av sitt pass. Vi gick i alla fall direkt in till Sivi och vet'en sa att hon bara låg där i kuvösen och orkade inget alls. Men när vi kom in så blev hon väldigt förvånad. För där i kuvösen halvlåg Sivi (sfinxställning kan man säga) och när vi kom in så började hon prata med oss (Sivi pratade alltså). Vet'en blev som sagt väldigt förvånad, men både jag och sambon visste att det var för att hon visste vi var på gång in till henne som hon kvicknat till. Jag klappade henne massor och pratade med henne. Och eftersom jag kan det jag kan så fick hon automatiskt healing också. Så hon la sig ner och slappnade av. Hon låg med huvudet i min ena hand och så klappade jag henne med den andra. Vi pratade med vet'en samtidigt och diskuterade det vi kommit fram till i bilen in dit. För det var där i bilen som poletten trillade ner hos oss båda. De sista två dagarna i Svantes liv åt han inget (Sivi åt inget från tisdag em), han slutade dricka sista dygnet (Sivi drack men var fruktansvärt uttorkad ändå) och hans bakkropp hade lagt av och han orkade inte gå (så blev ju Sivi från lördag till söndag på djursjukhuset). De hade alltså exakt samma symptom och bådas njurar hade lagt av. Värdena som var dåliga hos båda blev bättre vid behandling först, men sen blev det dubbelt dåligt nästa dygn. Vi lät henne få somna in här nångång, för det var ingen idé att dra ut på plågorna för henne mer. Hon andades ryckigt och det var bara jobbigt för oss alla. Men den här gången var det inte alls lika jobbigt. Dels så förstod jag redan i fredags att det var kört, och sambon kände det i lördags. Men hon har som sagt inte varit nån direkt social katt, mer av en enstöring. Så man hade liksom inte 'bondat' med henne på samma sätt. (Sambon sa också på väg in till K-stad att han nog inte skulle reagera på samma sätt som med Svante om det var hans äldsta katt Sickan som vart dålig. Svante var liksom nåt särskilt och det har alla som träffat honom tyckt.) Gissa om vi börjar fundera på vad som är fel?!?!? Hade de samma fel? Och var det Svante som smittade Sivi, eller är det kanske Sivi som smittat Svante så toxoplasmosen bröt ut? Och i såna fall, de andra katterna då, har de samma skit i sig också?!?!? Eller har de bara haft otur att det slutade på samma sätt, fast av olika orsaker från början? Vi tror nu efteråt att Sivis lynnighet kan ha berott på att hon inte mått bra, men vi har ju hela tiden tänkt att det är 'pms' eftersom hon löpte i princip hela tiden trots p-piller. Och i såna fall har hon varit dålig sen i somras nångång, för hon blev lynnig långt innan vi upptäckte ögat på Svante. (Som vi efteråt när vi kollat på bilder där hans öga synts, insett att ögonförändringen nog började redan förra året...) Veterinären förstod heller inget. Hon har under alla dessa år hon jobbat som veterinär aldrig varit med om nåt sånt här nångång (Sivis akuta njurförändringar)! (Hmmm... tror vi har hört just dessa ord tidigare om våra katter som varit sjuka...) Så vi ville ju självklart att lilla fröken skulle obduceras eftersom vi vill veta om det är nåt som resten av katterna kan ha latent i sig också. Det togs ju dessutom en massa blodprover i fredags (inkl. toxoplasmos självklart), så vi kommer ha en full utredning på detta. Blodprover och vävnadsprover alltså. Veterinären skulle i alla fall obducera henne så gott som direkt i alla fall, och innan hon skulle gå hem från sitt jourpass. Och eftersom hon själv var så nyfiken på vad som var fel, så bjöd hon på jourpåslaget på priset på obduktionen! (Det är 30% det) Nu funderade vi ju på hur mycket det här egentligen skulle gå på allt som allt. Att det skulle bli dyrt visste vi ju redan i fredags. Innan vår vet gick ut för att ta hand om sin sista patient för dagen innan obduktionen gick hon igenom listan med allt som skulle debiteras oss. 'Det där kan jag ta bort, och det där också' hörde vi. Sen kom nästa sköterska in, den som vi tycker allra bäst om och som vi haft med både Simyn, Svante och så nu Sivi. Vi pratade länge med henne, och om vad som hänt med vår försäkring, och hur vi kände med vad som hänt och allt sånt. Och vad som hänt med vår försäkring. Hon skulle också ta betalt av oss innan vi gick därifrån, och eftersom det fortfarande var mycket så tyckte vi att vi skulle avsluta allt sånt ganska snart. Så, vi går ut till receptionen och hon börjar greja med våran debitering. 'Det där tar jag bort, och det där också' hör vi också henne säga! Och så slutade summan på nästan 11000:- Mycket pengar, men vi ska som sagt försöka kräva ersättning från PlusGirot. När vi stod där och skulle betala så kom jag bara på en sak. Den här hösten har jag fått två erbjudanden om att skaffa kreditkort utan att behöva gå igenom kreditupplysning. Det ena kortet är på ett ställe där jag varit kund väldigt länge, och skött mina betalningar och det andra stället har för ett år sen börjat med kundkort (samla poäng på alla köp) och började under hösten med MasterCard på korten. Jag har tackat ja till båda, omutifallatt ungefär. Och så i söndags så kom jag på att det kanske är för att det skulle bli sånt förbannat trassel med våra pengar som jag fått dessa krediterbjudanden bara så där. Och i såna fall är jag vid relativt gott mod om att vi kommer att få ordning på ekonomin nästa år, så vi kan betala av krediterna på kortare tid. Nå. När vi satt i bilen hem sen, så sa sambon att sköterskan hade plockat bort avgifter på nästan 1000 kronor innan hon sa vad vi skulle betala... Han hade nämligen sett på skärmen när hon grejade. 1000 spänn är väldigt mycket. När han sen gick igenom kvittot i bilen insåg vi att vi bara betalat vanlig veterinärkostnad och bara en, ingen akutavgift hade lagts på (alltså inga extra 30% akutpåslag) plus att jouravgiften (ytterligeare 30% på ordinarie plus akutavgift normalt sett) inte heller hade lagts på. Sen hade de bara tagit betalt för en dagavgift istället för två. Och så är det nåt mer som plockats bort. Men lägg på 30% plus 30% plus 1000:- på 11000 i alla fall, så ser ni vad det minst borde gått på egentligen!!! Gissa om de är värda alla blommor i världen?!?! De är helt underbara, både när det gäller hur de behandlar både djur, hussar och mattar och hur de tänker när det blir extra jobbigt för folk. Jag menar, nog för att de är snälla jämt, men nu har de nog varit extra snälla pga vad vi råkat ut för på mindre än en månads tid. Ja, sannerligen har det varit en lång och trist höst. Både känslomässigt, ekonomiskt och vädermässigt. Jag fattar inte att jag mår så pass bra som jag faktiskt gör. Visst är jag fruktansvärt utmattad just nu, både till kropp och själ, men jag har inga ångestproblem och jag orkar tydligen med stor psykisk stress. Att jag inte orkade jobba förra veckan är dock ett tecken på att jag ändå inte är helt friskt från utbrändheten. Men som sagt, att jag pallade med min älskade Svantes bortgång förstår jag inte. Den här veckan har visserligen varit jobbig för jag har tänkt mycket på honom, men det har ändå inte blivit sämre av att Sivi försvunnit. Men tårarna kommer när man minst anar det och det kan vara antingen för Sivi eller Svante. Jag har konstaterat att jag inte har sörjt färdigt Svante än, men det känns lättare och lättare. Tror det vände i lördags morse, för nu har jag lättare att tänka på honom från när han var frisk. Det har lätt blivit att jag fastnat i hans sista månader med sjukdomen när jag tänkt på honom de sista veckorna. Nångång runt trettonhelgen ska vi höra av oss till djursjukhuset för att se när vi kan hämta Sivis ask-urna. Vi ville ha henne separat kremerad så vi får hem henne till graven. Sen den 17 januari har vi telefontid för att få reda på provsvaren från blodproverna och obduktionen. Lång väntan eftersom det är så mycket helger just nu. Men vi är glada att det skedde dagen innan julafton (på samma sätt som dagen före min födelsedag med Svante). Och på söndag eller måndag får vi hit en liten 5-månaders Sven som vi ska se om han funkar här. Det kan hända att det går åt skogen, men det märks. Berättar mer om det senare. Nu ska jag göra nåt annat. Sova kanske, borde nog det. Har blivit lite dåligt med det sista veckan. Har vaknat vid 5 halv 6 ungefär varje morgon, och två av mornarna har sambon inte kommit och lagt sig än... Det gör inte direkt att man somnar om lätt igen *adrenalinstirrig* Och Krimskrams! Jag hoppas verkligen att Bissen är bra nu. Vill inte att du ska behöva ha problem med katterna du också =( Det räcker med våra kattproblem. Förresten! Har du fått paketet från mig? Det som jag skulle skicka innan jul alltså. Uppdaterat 01:20: Kom på lite saker jag glömde. Jag sa till sambon när vi var på väg hem från veterinären att jag funderade på hur de andra katterna kommer ta detta att hon inte är kvar. Då sa han nåt jag inte hade reflekterat över, på samma sätt som vi inte hade reflekterat över det pappa berättade om Svante. Innan vi åkte in till veterinären på fredagen låg Sivi på våran dammvippa på golvet i vardagsrummet. Alla katterna var fram till henne, en efter en, och buffade på henne med huvudet. Så även Eskil, som har varit den som blivit mest terroriserad av henne. De sa alltså adjö innan vi åkte... Och sen så är katterna som nya katter. De är så otroligt harmoniska och lugna nu så man börjar fundera på vad som hänt. Att Eskil är lugn är ju inte så konstigt, eftersom hans hemska 'sambo' inte längre är kvar och terroriserar honom. Men det verkar som att hon har liksom terroriserat också de andra mer än vi tyckt, för de är som förbytta. Sickan är inte alls lika gnällig, Simyn är inte på mamma Sajk0 lika intensivt och tränger sig på och Sajk0 själv är Mamma Harmoni nr 1. Sajk0 för den delen verkar ha fått i uppdrag av Svante att ta hand om mig nu. För hon följer efter mig flera gånger om dagen, pratar med mig och vill kela och bli upplyft i famnen. Hon är ju så pass liten och nätt också, så jag orkar ju bära henne längre stunder (jag gnällde ju alltid över att Svante var så tung och åbäkig, även om vi kom på ett bra sätt att lära honom att bli buren på sista året; men tung var han likväl). Sån var hon inte på långa vägar lika mycket och intensivt innan Svante försvann. Han är förresten på besök titt som tätt här i alla fall. Det märks tydligast på Eskil när han får tokspel och busar runt med nån vi inte ser =) Det var allt tror jag. Kommer jag på nåt mer får jag väl skriva imorrn istället.
|
