23:20 - 2008-02-18
Berg-o-dalbana

Idag blir det en dyster blogg. Bara så ni vet och är förvarnade innan.

Igår åkte jag på ångesttåget igen. Och jag vet inte varför. Det började i alla fall under dagen när jag satt och läste i Självkänsla nu! och kom in på kapitlen om vad man ska skriva i sin 'Jag är bra'-bok. När jag läste hennes tips på affirmationer som man kan säga till sig själv för att stärka sin självkänsla började jag känna i kroppen att det var nåt som slog fel. Jobbiga krypningar och lätt illamående, precis så där som är föraningar om ångest. Försökte komma på vad som var fel, kom inte på det, men lyckades ändå hindra det från att bryta ut.
  Senare under eftermiddagen gick jag ut i skogen. Det var superskönt ute och jag kände mig lugn. Men så medan jag stod och studerade en råbock som stod en bit in bland träden kom känslan tillbaka. Krypningarna och yrseln som också hör ihop med det här. Den här gången tänkte jag att det hörde ihop med att jag öppnat mig lite för mycket för fort och tänkte att jag måste jorda mig, så jag gjorde det när jag gått upp en bit till på stigen. Det hjälpte mycket bra och efter det mådde jag kalas igen.

Men så i natt. Kom i säng i bra tid och låg och läste lite. Så kom tankarna in på syster A's förestående flytt. Jag är verkligen superglad över att de ska flytta och tycker det är jättekul. Men den här gången gick tankarna vidare till att de ska flytta från huset som är granne med mammas och pappas hus. De ska flytta från det mysiga vita huset, och jag kommer inte längre ha någon att gå till när jag känner att jag inte orkar vara social med far & mor längre. Det var här det i princip bara sa tjong i kroppen på mig och ångesten kom som på beställning. Och jag förstår inte varför! Jag har ju klarat av att vara hos far & mor förut när syster A med familj inte bodde där. Fast iofs har de ju ändå bott i stan på nåt sätt då, så jag har ju kunnat åka till dem i alla fall.
  Funderade då vidare på syster M istället som 'a safe haven', men det skulle inte gå. Jo, om det bara var syster M. Nu har hon en karl jag inte står ut med, och två grabbar som väl är ok, men jag står inte ut med dem särskilt länge heller eftersom i alla fall den ene av dem är sin far upp i dagen *sucka* Från och med nu kommer jag nog inte åka till N-je längre utan sambon. Tror inte att jag kommer stå ut, ärligt talat. Eller så är det bara just nu när jag mår så här som det känns så. Men jag misstänker att jag kommer att välja att åka till västkusten hädan efter före ett besök på ostkusten Fan. Bara för att jag inte står ut med den 'kvarvarande' svågern eller känner att jag orkar med min mor så kommer jag inte heller att träffa min syster eller min älskade far Usch va jobbigt det här blev nu. Tårarna gör det svårt att skriva.

Inser nu i skrivande stund, att den där kuratorskontakten jag väntar på måste skyndas på. För det jag nu precis har skrivit kom jag på alldeles nyss, och det känns verkligen inte bra. Och jag känner att jag måste ha nån utomstående att prata med. Men det är sk*t att man måste jaga efter tid själv. Jag vill bara FÅ en tid av honom och veta att jag ska dit det datumet och den tiden.
  Ringde förresten och bokade ny läkartid i v11. Det visade sig att min läkare jag träffat nu två gånger visst är kvar då. Så jag har tid hos honom igen. Både bra och inte bra känns det som. Men jag måste verkligen träffa kurator innan dess. För att diskutera lite allt möjligt och även ta upp det att jag (tyvärr) ljugit för läkaren då jag inte äter medicinen fast jag säger att jag gör det. Det jobbiga med det nu, är att om ångesten kommer tillbaka då vet jag inte vilket ben jag ska stå på.
  Ska jag i såna fall börja äta tabletterna ändå, fast jag inte vill? Bara för att slippa få ångest en gång i månaden. Jag vill fortfarande bara ha tabletter som jag kan ta när jag behöver dem, dvs vid ångesten. Jag mår inte så dåligt hela tiden att jag behöver äta tabletter jämt. Och det är det jag vill prata med kuratorn om och få stöd från hans sida. Förra kuratorn som nu har slutat här, höll med mig. Hon ansåg inte heller att jag behövde äta tabletter, även om drE ville ge mig det (utan att knappt prata med mig...*hrmpf*) Hatar att behöva var om sig och kring sig bara för att få hjälp med sitt liv.
  Funderar på om det jag skrev i överklagan till FK (som tydligen inte skulle vara en överklagan då de inte tagit nåt beslut än, och man kan bara överklaga beslut; det skulle tydligen bara vara åsikter om deras åsikter om att inte ge mig sjukpenning)(men det står i alla fall 'överklagan på beslut av' som rubrik i brevet) är det som satt igång det här. För där skrev jag ångestproblematik pga deras 'hot' om att dra in sjukpenningen, plus att jag får ångestkänningar av att inte veta om jag kommer bli frisk. Jo, jag har överspelat lite i brevet. Eller näe, jag har varit övertydlig. Nog så övertydlig att jag inte såg själv att det faktiskt är sant. (Plus att det är skrivet med väldigt högtravande uttryck. Om det är nåt jag kan så är det att uttrycka mig akademiskt. NÅT har jag lärt mig på universitetet i alla fall *S*) Självuppfyllande profetia alltså. Jobbigt...

Vet ni (om det fortfarande är nån som läser). Det känns faktiskt mycket bättre nu än när jag började skriva det här. För nu har jag ju under skrivandets gång kommit fram till vad det nog var för nåt som startade ångesten igår. Även om det inte var särskilt kul att komma fram till (det om min mor och svåger) så var det nog bara bra, för nu kan jag ta itu med problemet istället. Den ena parten, svåger T, kan jag nog inte göra så jäkla mycket åt. Honom får jag fortsätta försöka tolerera och acceptera (och stänga ute) när jag ser honom. Men min mor behöver jag nog bearbeta. Både hos mig själv och med henne. Jag behöver nog ta ett långt samtal med henne om allt möjligt, om hur jag mår i hennes närhet, hur hon påverkar mig genom sitt sätt att vara (neggo nr 1) och även försöka komma in under hennes skal för att verkligen ta reda på hur hon egentligen mår. Egentligen ligger ju inte det under mitt ansvar, men risken finns att det blir så ändå. Och det är därför jag behöver prata om våran relation, som jag känner den, med nån utomstående. Hon har visst påverkat mig mer negativt än jag fattar själv.
  Jisses så utelämnande det här blev nu då... Nå, jag kommer inte ta bort nåt av det i alla fall. Förresten så glömde jag skriva om vad jag tror orsakade ångestkänningarna efter bokläsningen om affirmationer. Börjar fundera på om min självkänsla är bra mycket sämre än jag nånsin trott. Också jobbigt Och så känns det jobbigt i mig igen. Tror jag har klivit i berg-o-dalbanan igen, ytterst ofrivilligt.

Näe. Ska ta och peta nåt i magen och sen krypa isäng. Får hålla tummarna för att jag somnar innan nåt ångesttåg kommer förbi igen, eller innan några tankar kommer ikapp mig.