23:59 - 2008-02-27
Tröga kolosser är svåra att rå på

Jaha ja. Så är man då frisk igen, tydligen... I söndags bestämde jag mig för att inte bry mig om att bråka med FK om mina pengar jag (till 99,9% chans/risk) inte kommer få. I måndags träffade jag rehab-mannen på AF igen och pratade igenom lite allt möjligt. Nu vet jag att jag inte kommer att bli utförsäkrad. Tar mina a-kassedagar slut så får jag andra pengar. Men det jag trott hela hösten under arbetsträningen och mina a-kassedagar stämde tydligen inte. Inte enligt han på rehab i alla fall. Så jag ska ta reda på mer.
  Efter jag varit hos honom roade jag mig med att gå till Arbetsförnedringen och skriva in mig igen. Och sa till om en tid hos min handläggare. Så just nu går jag och väntar på en kallelse från henne. Det är henne jag ska fråga om det där med ersättningen. Jag måste veta. För arbetsträna måste jag fortfarande. Tanken på att behöva studsa ut på jobb 'bara så där' (stor risk att det skulle funka ändå då, då det inte finns några jobb...) skrämmer mig lite. Men men. Jag har i alla fall rätt till att få lönebidrag om jag börjar jobba nånstans, för att kunna jobba i min takt även om jag är anställd. Men jag måste fortfarande arbetsträna ett tag innan jag ens kan komma så långt i tankarna.
  När jag gick till AF för att skriva in mig igen så sa jag att man får tydligen inte vara sjukskriven som arbetslös, eftersom man tydligen ändå ska kunna söka jobb. Svaret jag fick av tjejen var att FK anser att även om du är sjuk så finns det säkert ett enda litet jobb här i landet som du skulle klara av även om du mår dåligt...

En av orsakerna till att jag bestämt mig för att (antagligen) inte bråka med FK om pengarna är nåt jag hörde på lokala P4-nyheterna i måndags innan jag gick ner till rehab. Det handlade om en tjej här i Värmland som också blivit nekad sjukpenning. Och hon led av SVÅR depression och grav ångest. Trots det så ansåg FK att hon minsann klarade av att vara arbetssökande på heltid och vägrade ge henne sjukpenning. Detta trots att läkarintygen var så enormt utförliga att det inte borde vara nån tvekan. Först efter ett expertintyg från psyket fick hon FK att ändra sig, och det var efter fem överklagningar har jag för mig. Jag menar, vad sätter då det mig i för situation? Jag är inte på långa vägar lika dålig som den tjejen, och om hon hade så stora problem med att få sin sjukpenning, då är det ingen idé att ens försöka lägga ner sig.
  De sa även, som kritik mot FK, att det är de med psykisk ohälsa som har svårast att få godkänd sjukpenning. Och det är också de som har svårast att orka med att bråka, och då mår de ännu sämre. Ja men vad är det för jävla sätt?!?!? Det börjar gå alldeles för mycket prestige i det där med att få ner sjukskrivningarna. Det har liksom gått för långt nu. Ingen hänsyn, bara $$$ framför ögonen på paragrafryttarna

Så. I söndags (och mha nyhetsinslaget i måndags) bestämde jag mig för att låta det bero. Jag har ingen lust att lägga energi på att käfta med en myndighet som är som en stor, tung, koloss. Det känns bättre att lägga energin på att försöka göra det bästa av det hela istället. Jag mår ju inte tokruttet, jag är bara lite skämd i ena hörnet typ. Och på fredag ska jag ju till kuratorn, och det ser jag faktiskt fram emot. (Jag trodde inte att jag nånsin för mitt liv skulle uppskatta att få prata med en 'hjärnskrynklare', men det gör jag.) Jag tror i alla fall att hon kan komma att hjälpa mig på nåt sätt.
  Det bästa är ändå att jag har så bra skyddsnät här omkring mig. Inte bara sambo och resten av hans familj, utan det finns fler som jag egentligen inte alltid tänker på att de finns. Jag har ju dessutom en underbar handläggare på AF och det verkar vara ytterst sällsynt i detta land. Plus att jag, även om vi inte har bokat in nån mer träff, har fått en till bra person på AF(rehab) som finns att få hjälp av om det behövs. Och så alla de människor på nätet som jag lärt känna, med alla möjliga bakgrunder. De är också guld värda.