23:59 - 2008-03-16
Söndagssvammel

Så har jag idag gjort det jag dragit mig för i ett par veckor. Jag ringde min mor... Hon hade ringt igår och inte fått tag på mig och jag var heller inte hemma, så jag sa att jag skulle ringa upp nu ikväll. Men fy fasen va jobbigt det var att göra det. Nu hade jag verkligen 'kravet' på mig att jag skulle ringa, eftersom jag sa det igår kväll.
  Det gick väl rätt bra ändå. Tyvärr bekräftades mina farhågor om hennes reaktion när jag sa att jag behöver låna pengar den här månaden. Jag visste att det var just så som hon sa som hon skulle komma att säga, om det var henne jag berättade det för (hade ju helst velat prata med pappa om just det). Så jag började ju självklart gråta i telefon. Hon blev nog lite förskräckt samtidigt som hon tyckte att jag överreagerade ('ta dig samman nu', 'lugna ner dig hörru'). Men jag förklarade för henne att det var just så här jag visste att hon skulle säga och att det var därför jag reagerade. Och att jag dragit mig för att ringa om det just bara därför. Hon tyckte att om jag nu visste det 'så behöver du väl inte reagera på det'. Men eftersom det blev en bekräftelse på vad jag fasat för så var det inte så konstigt att jag reagerade, och det sa jag till henne med. Hon fattade till slut. Men kul var det inte.
  Nåja. Nu vet hon om det i alla fall, men jag hoppas ändå det blir pappa jag pratar med sen när jag vet hur mycket jag behöver låna. Det är nämligen som så att jag hamnade mellan två stolar på AF när jag skrev in mig den 25.e. Jag skrev in mig. Men eftersom jag inte är full arbetsför så stod det fortfarande att jag är arbetssökade med förhinder. Det betyder att jag inte är till arbetsmarknadens förfogande och då har jag ingen rätt att få nån a-kassa heller... Så. Alltså får jag inga pengar för mina första 12 dagar som icke sjukskriven. Men nu står jag som vanlig arbetssökande men ska fixa praktikplats igen på Posten. Så jag ska ner och prata med dem nästa vecka om det.
  Ja jösses. Vilken ekonomisk soppa. Mamma beordrade mig att prata med konsumentombudsmannen (eller nån liknande) för att få hjälp med pengarna som försvunnit via PlusGirot. Hon hade nämligen pratat med en kollega som jobbat på PG tidigare och den tjejen sa att om PG 'har bort' pengar från någon, så gick de in direkt och ersatte kunden och letade rätt på sina pengar efter det. Kunden skulla aldrig bli lidande för att de haft problem eller gjort fel. Sen om de har ändrat på det nu sen de bytte namn, det vet inte jag. Men hon sa att det iaf var så det gick till när hon jobbade där.

Så jag ska försöka gå förbi KO i veckan som kommer för nu känner jag att jag orkar med sånt. För de senaste två veckorna har det nämligen vänt ordentligt! Jag började ta ett extra tillskott av d-vitamin den 27 februari, då det har kommits fram till att d-vitaminbrist kan ge psykisk ohälsa och att brist är vanligare än man tror. Och jo, att jag skulle ha brist skulle vara föga förvånande, då jag dels inte har ätit så jäkla bra sista året (förrän nu) och dessutom knappt är utomhus när solen är som starkast. Eftersom jag inte klarar av värme särskilt bra så sitter jag antingen inne eller i skuggan och då får man ändå inte särskilt stor d-vitaminproduktion. Och om jag då alltid gjort så så lär det vara brist i min kroppshydda.
  Och tro det eller ej. Den här veckan som varit har det vänt. Så tydligt att jag blivit förvånad över det. När jag var till AF i onsdags och då fick reda på att jag inte får några pengar så reagerade jag inte alls som jag trodde jag skulle. Jag kände bara att 'jaha, nu igen' och inget mer. Hade det varit för två veckor sen hade jag börjat storgråta. Och i fredags mådde jag inte särskilt bra. Eller rättare sagt, jag hade vaknat på fel sida efter för lite sömn och var ur fas. Sambon och jag hade en liten dust för att jag sa en massa saker, och när han då biter ifrån (vilket han ju har all rätt till) kände jag bara 'jaha, jaja' när han sur går iväg från bordet. Jag blev ju inte gladare direkt så klart (självförvållat dock), men tårarna och storbölandet som alltid kommer om det händer nåt sånt här uteblev. Eller rättare sagt, det kom tårar, men jag undrade varför jag tvingade fram dem... Jag kände mig verkligen innerligt förvånad.

Så. Jag kan verkligen säga att jag känner stor skillnad på hur jag mår och reagerar. För det är nämligen det enda jag ändrat på i mitt liv de sista veckorna. Äter som vanligt, sover lika lite fortfarande, dricker fortfarande för lite, är ute lika lite etc etc (tyvärr för alltihop då). Så låt vara att det kanske är placeboeffekt, men den effekten är verkligen inte att förakta. Det är ju i såna fall ett tecken på att kroppen kan självläka. Men jag är säker på att det är d-vitaminkapslarnas förtjänst.